Det handlade om att du gång på gång satte din mamma före mig. Varenda gång. När det gällde bilen, när det gällde semestern, och till och med de kvällar då jag bad om att vi skulle få vara bara vi två — då bjöd du ändå hem din mamma på middag.
Erik öppnade munnen, som om han tänkte försvara sig. Men orden fastnade. Det fanns inget att säga, för allt hon nämnde var sant.
Anna betraktade honom en stund och log sedan svagt, nästan listigt.
— Vet du varför jag inte ställde till med något bråk den där gången? När du kom hem och berättade att min resa inte skulle bli av?
Erik sänkte blicken. Någonstans visste han redan vad som skulle komma.
— För att jag då förstod en sak, fortsatte hon stilla. Om du inte klarar av att välja mellan din fru och din mamma, då är det bättre att jag väljer åt dig. Och går. Utan skrik, utan tårfyllda scener. Bara lugnt. Som en vuxen kvinna, med den värdighet jag hade kvar.
Hon lyfte upp det gamla fotoalbumet, höll det mot bröstet och såg på honom en sista gång.
— Ja… då säger vi väl farväl, Erik.
Sedan gick hon.
Han blev stående kvar i hallen, som om golvet under honom plötsligt hade stelnat.
Ute i köket satt Maria. Hon hade inte vågat visa sig. Innerst inne hade hon hoppats att sonen och Anna på något sätt skulle hitta tillbaka till varandra.
— Min pojke… jag lyssnade inte, det gjorde jag inte… men hur gick det? Vad sa hon? frågade hon med darrande röst.
Erik svarade utan att vända sig om:
— Inget särskilt. Vi tog bara farväl.
Maria pressade händerna mot ansiktet.
— Herregud… Om jag bara aldrig hade åkt iväg till det där förbannade havet den gången…
Ett halvår gick. Erik förändrades. Han blev tystare, mer inåtvänd, och han slutade dricka. En dag slog det honom med full kraft att sprit aldrig kunde fylla tomrummet efter en människa han själv hade förlorat genom sin dumhet.
Han ordnade sitt enkla ungkarlsliv tillsammans med sin mamma. På dagarna gick han till arbetet. På kvällarna satt han ofta vid fönstret och såg solen sjunka bakom husen, utan att egentligen vänta på någonting.
Anna däremot levde ett helt annat liv, långt därifrån. Tillsammans med Johan reste hon både till berg och till hav, smakade mat hon aldrig tidigare vågat prova, lärde sig dansa tango och började prata om att skaffa hund.
En kväll frågade Johan henne:
— Säg… ångrar du aldrig att allt blev som det blev?
Anna skakade på huvudet.
— Nej. Inte alls. För första gången i mitt liv känner jag att jag är värd att bli älskad. Inte för att jag måste anpassa mig, inte för att jag ska stå ut med kompromisser och plikter. Utan bara för min egen skull. På riktigt.
De gick längs strandpromenaden hand i hand. Havet brusade mjukt intill dem och drog sina vågor över stranden som en varm omfamning. Luften var mild, kvällen stilla, och allt kändes märkligt lätt.
Nästan som den där dagen då den olycksaliga resan, som först hade krossat henne, i stället fick henne att tacka ja till en inbjudan hon burit inom sig länge. En inbjudan från en man som i hemlighet hade älskat henne i många år.
Hon hade bara väntat på en anledning att säga ja till ett nytt liv.
Och till slut kom den av sig själv.