Morgonen tog sin början vid spisen. Karin stod i köket och förde stekspaden genom den gulaktiga äggmassan i pannan, samtidigt som blicken vilade mot fönstret. Utanför låg ett tunt regn över gårdsplanen. Dropparna rann från taklisten och samlades i små pölar på asfalten framför deras villa utanför stan. Hon brukade tycka om just den här stunden på dagen: stillheten, ensamheten och de få minuter då världen ännu inte hunnit fyllas av samtal, möten, krav och rapporter.
Erik kom in i köket klädd i morgonrock. Håret var fortfarande fuktigt efter duschen. Han slog sig ner vid bordet utan att ens se åt hennes håll, sträckte sig efter mobilen och drog med tummen över skärmen.
— Äggen är brända igen, sa han utan att lyfta blicken. — Kan du inte laga frukost ordentligt någon enda gång? Jag bad ju om stekt ägg.
Karin svarade inte. Hon lade över maten på en tallrik, ställde den framför honom och fyllde hans kopp med kaffe. Erik började äta under tystnad, samtidigt som han skrev något på telefonen. Själv satte hon sig mitt emot med sitt te och tog en liten klunk. Tystnaden mellan dem var kompakt och välbekant, nästan som en gammal möbel man slutat lägga märke till.
Efter ungefär tjugo minuter reste sig Erik, slängde servetten på bordet och gick för att klä på sig. Karin plockade undan porslinet, sköljde händerna och fortsatte in i klädkammaren. Bakom raden av hans kostymer fanns den andra delen av garderoben, den han aldrig öppnade. Därifrån tog hon fram en strikt mörkblå dräkt, en vit blus och ett par låga pumps. Hon bytte om, fäste håret i en knut i nacken, lade på ett diskret lager smink och granskade spegelbilden. Kvinnan som såg tillbaka på henne var någon helt annan: behärskad, skärpt och van vid att bestämma.
Hon körde ut ur garaget en kvart efter sin man. Hennes bil, en elegant representationssedan med tonade rutor, gled mjukt fram över den regnvåta vägen in mot centrum. På radion gick morgonnyheterna, men Karin lyssnade bara med ett halvt öra. I huvudet gick hon igenom dagens mötesschema och tänkte samtidigt på att Erik ännu en gång, kvällen innan, inte hade frågat hur hennes dag hade varit.
I parkeringsgaraget under affärscentret Norra Tornet svängde hon in på våningsplanet reserverat för företagsledningarna som hade sina kontor högst upp i byggnaden. En separat hiss tog henne direkt till femtonde våningen, där huvudkontoret för N-Teknik låg. Korridoren var nästan tom vid den tiden. Karin nickade kort åt vakten och försvann in genom dörren med skylten ”Verkställande direktör”. På papperet tillhörde den skylten någon annan, en extern chef hon själv hade anställt för den synliga ledningen. Den verkliga makten låg däremot hos henne. Fem år tidigare hade hon köpt företaget när det var nära att gå under, byggt upp det från grunden och gjort det lönsamt igen. Ingen av de anställda kände till vem som egentligen ägde verksamheten, och den ordningen passade alla inblandade.
Vid tiotiden tog Karin hissen en våning ner för att hämta handlingar från juristavdelningen. Hissen stannade tidigare än hon tänkt sig, dörrarna gled isär och två unga kvinnliga medarbetare steg in. De lade inte märke till henne där hon stod i hörnet, utan fortsatte sitt samtal som om de vore ensamma.
— Har du sett den nya tjejen, Emma? frågade den ena.
— Självklart, fnissade den andra. — Riktigt kurvig, och så ler hon åt alla. Erik har redan börjat cirkla runt henne.
— Men han är ju gift.
— Snälla, få mig inte att skratta. Om du hade sett hans fru skulle du fatta. Säkert någon grå liten mus i förkläde.
Dörrarna öppnades igen och flickorna klev ut, fortfarande skrattande. Karin blev ensam kvar i hissen och mötte sin egen spegelbild i den blanka väggen. ”En grå liten mus i förkläde”, upprepade hon tyst för sig själv och log snett.
Dagen blev lång. Karin hann hålla tre möten, skriva under ett avtal med leverantörerna och boka in ett möte med en möjlig samarbetspartner till veckan därpå. Framåt kvällen kände hon tröttheten i hela kroppen, men att gå hem tidigare var inget alternativ. Kvartalsrapporterna väntade fortfarande på hennes genomgång.
Hon bestämde sig dessutom för att själv kontrollera det interna meddelandesystemet, som personalen på kundtjänsten hade klagat på i flera dagar. Därför gick hon ner till teknikrummet på elfte våningen. Rummet låg precis under receptionen till Eriks avdelning, där han arbetade som utvecklingschef. Dörren stod på glänt. Där inne surrade serverskåpet dovt, och luften luktade damm och varm elektronik. Karin hade redan hunnit börja gå igenom utrustningen.