Hon var just på väg att lämna rummet när röster nådde henne. Ventilationskanalen som löpte genom teknikrummet förde med sig ljuden från receptionen på våningen ovanför med nästan obehaglig skärpa. Karin kände genast igen sin mans röst.
— Nej men allvarligt, se på henne själv. Hemma går hon omkring i någon urtvättad tröja, håret uppsatt i en slarvig knut, och naglarna fixar hon väl en gång i halvåret. Men du… — hans röst sjönk till en mjukare, mer förtrolig ton — du är alltid så fräsch. Parfym, klackar, hela stilen. Det är faktiskt ett nöje att arbeta med dig.
Ett kvinnligt skratt hördes ovanifrån, lågt och klingande.
— Erik, blir inte din fru svartsjuk när du har en sådan skönhet som mig i närheten?
Karin stelnade där hon stod. För ett ögonblick blev allt stilla, bortsett från det monotona brummandet från servrarna. Sedan brast Erik ut i ett högt, självsäkert skratt, och orden som följde brände sig fast i hennes minne för alltid.
— Vem? Min fru? Hon är billigare än vilken hemhjälp som helst.
De skrattade båda två. Hans skratt och hennes blandades med prassel av papper, ljudet av klackar mot golvet och röster som långsamt försvann längre bort.
Karin stod kvar med ryggen tryckt mot den kalla väggen. Pulsen slog hårt i tinningarna. Hon grät inte. Hon skrek inte. Hon grep sig inte för bröstet. Hon stirrade bara rakt framför sig och kände hur något inom henne blev hårt, kompakt, nästan som sten.
Han hade glömt. Han hade verkligen glömt att det var i hennes företag han arbetade. Att kontoret, möblerna, receptionisten som fick sin lön från hennes konto, och Erik själv med sin titel och sina ambitioner, allt detta fanns där endast för att hon en gång hade bestämt att det skulle finnas.
Hon drog ett djupt andetag, rättade till kragen på blusen och lämnade teknikrummet. Stegen var stadiga, hållningen rak. När hon kom tillbaka till sitt kontor låste hon dörren bakom sig och satte sig i stolen vid skrivbordet. Inuti henne rasade en storm, men ansiktet var lika orörligt som ytan på en frusen sjö.
Han hade kallat henne billig hemhjälp. Nåväl. Då skulle hon visa honom vad marknadspriset egentligen var.
Nästa morgon bad Karin att Emma skulle komma upp till hennes kontor. Den unga kvinnan steg in med en försiktig min, uppenbart osäker på varför vd:n ville tala med henne. Hittills hade deras kontakt knappt bestått av mer än artiga nickar i korridoren.
Emma höll en kalender tätt mot bröstet, som om hon väntade sig en rad instruktioner att skriva ner. Hon bar en figurnära klänning, det ljusa håret låg i mjuka vågor över axlarna och på läpparna glänste ett rosa läppstift. Karin lade märke till allt utan minsta spår av svartsjuka. Snarare betraktade hon flickan med ett slags kyligt, yrkesmässigt intresse.
— Varsågod och sitt, Emma, sade hon och pekade mot stolen på andra sidan skrivbordet. — Jag vill prata lite om den interna arbetskulturen här på kontoret. Hur tycker du att det fungerar att arbeta under Erik?
Emma verkade slappna av en aning och log.
— Väldigt bra. Erik är en fantastisk chef. Jag lär mig massor av honom.
— Vad är det han lär dig, mer konkret? frågade Karin och höjde lätt på ena ögonbrynet.
— Tja… hur man förhandlar, hur man pratar med kunder, sådant där, sade Emma och tvekade en sekund. — Han säger att han har stor erfarenhet och att hans roll nästan är en av de viktigaste i hela företaget.
Karin lutade sig långsamt tillbaka i stolen. Flickan hade uppenbarligen ingen aning om vem hon satt mittemot. Hon såg Erik som en betydelsefull maktperson, hade gått på hans skryt och förstod inte ens att hon befann sig i rummet hos den verkliga ägaren av verksamheten.
— Bra. Tack, Emma. Det var allt för nu.
Emma reste sig, nickade lite förvirrat och gick ut. Karin följde henne med blicken tills dörren stängdes. Därefter lyfte hon luren till interntelefonen och ringde juridiska avdelningen.
— Lars, jag vill att du tar fram ett beslut om en extra revision av utvecklingsavdelningen. Fullständig genomgång av representationskostnader, resor, förskott och alla utläggsrapporter. Jag vill ha resultatet inom tre dagar.
När samtalet var avslutat ringde hon personalchefen.
— Sofia, börja förbereda handlingarna för förändringar i ledningsgruppen. Det är dags att jag kliver fram ordentligt. Kalla till stormöte på fredag. Samtliga anställda ska närvara.
Dagarna fram till fredagen levde Karin i ett märkligt tillstånd av stillsam förväntan. Utåt lät hon ingenting märkas. Hemma lagade hon middag som vanligt, lyssnade på Eriks nya klagomål om att soppan var för salt, nickade och höll med när det behövdes.
Erik märkte ingenting. Egentligen såg han nästan aldrig på henne ordentligt längre. Och själv räknade hon dagarna.