På onsdagskvällen körde Karin till köpcentret och gick raka vägen till klädbutikerna. Där provade hon ett plagg hon hade sett tidigare: en klänning i intensivt rött, med bara axlar och ett snitt som inte bad om ursäkt för sig. Det var just den klänningen Erik två år tidigare hade avfärdat med en föraktfull grimas och orden ”vulgär” och ”inte för din kropp”.
Nu stod hon framför spegeln i provrummet och betraktade sig länge. Tyget föll perfekt. Färgen fick hennes ansikte att se levande ut, hållningen blev rakare, blicken klarare. Hon log svagt åt sin egen spegelbild. Det var inget fel på hennes kropp. Felet var bara att Erik för länge sedan hade slutat se henne.
Fredagen kom snabbare än hon hade väntat sig. Konferenssalen på femtonde våningen fylldes långsamt av personal från alla avdelningar. Ekonomerna slog sig ner i grupper, utvecklarna stod först och småpratade vid väggen, projektledare och chefer bläddrade i sina anteckningar, sekreterarna viskade sinsemellan. Ingen verkade riktigt förstå varför samtliga hade kallats dit.
Erik satt längst fram, på den plats han gärna kallade ”ledningsraden”, som om ordet i sig gjorde honom viktigare. Bredvid honom satt Emma. Han såg avslappnad ut, nästan munter, lutade sig då och då mot henne och sade något lågt som fick henne att nicka ivrigt. Emellanåt kastade han en blick ut över salen, en sådan där välvilligt överlägsen blick som han brukade använda när han ansåg sig stå ett steg över alla andra.
Emma reste sig med jämna mellanrum, delade ut vattenflaskor, rättade till papper på bordet och ordnade med tekniken. Hon spelade rollen som effektiv assistent med stor noggrannhet, och Erik tycktes njuta av att ha henne intill sig.
Till slut reste sig den verkställande direktören. Han var en äldre man med grått vid tinningarna, en person som de flesta uppfattade som bolagets officiella ansikte utåt. Han gick fram till talarstolen, lade händerna mot kanten och väntade tills sorlet dog bort.
— Kära kollegor, började han med lugn röst. I dag är en betydelsefull dag för oss. Under de fem år jag har arbetat tillsammans med er har jag hela tiden vetat att den verkliga ägaren till N-Tech föredragit att hålla sig i bakgrunden. Nu har tiden kommit att presentera den person som en gång tog över företaget, gav det nytt liv och gjorde det till vad det är i dag. Var vänliga och hälsa henne välkommen.
Dörren längst bak i salen öppnades.
Karin steg in.
Den röda klänningen lyste mot de neutrala väggarna. Hon gick med rak rygg, lugna steg och huvudet högt. När hon passerade mellan stolsraderna sjönk tystnaden över rummet så fullständigt att den nästan gick att höra. Någon bland de anställda reste sig halvt, som om kroppen reagerade snabbare än förståndet. Emma blev kritvit i ansiktet. Brickan med vatten gled ur hennes händer, slog i golvet och plastmuggarna rullade åt alla håll.
Erik såg sin hustru och förstod först ingenting. Ett stelt leende drog över hans ansikte. Han lyfte sig lite från stolen, böjde sig mot mannen bredvid och viskade högt nog för flera att höra:
— Min kära fru tänker visst förstöra föreställningen.
Karin hörde vartenda ord. Hon stannade inte. Hon gick fram till mikrofonen, lade sina papper på talarstolen och väntade tills de sista viskningarna dog ut.
— God förmiddag, kollegor. Mitt namn är Karin. För fem år sedan köpte jag den här verksamheten när den stod på randen till konkurs. Sedan dess har jag fattat de avgörande besluten bakom kulisserna. De framgångar företaget har uppnått är resultatet av ert arbete, vår gemensamma insats, och av den riktning jag har gett från mitt kontor.
Hon gjorde en kort paus och lät blicken vandra över salen. Den var stadig, sval och utan minsta darrning. Erik satt orörlig. Leendet försvann långsamt från hans ansikte, som om någon suddade ut det. Först nu började innebörden av hennes ord nå fram till honom.
Karin fortsatte:
— Men dagens möte handlar inte enbart om detta. Jag måste också ta upp en obehaglig fråga. Vid den senaste granskningen framkom allvarliga brister inom utvecklingsavdelningen. Det rör sig om överskridande av befogenheter, användning av företagets medel för fel ändamål samt tveksamma redovisningar av tjänsteresor.
Erik for upp från stolen.
— Karin, vad håller du på med…
— Jag har inte gett dig ordet, Erik, avbröt hon skarpt. Sätt dig.
En tung, nästan död tystnad föll över konferenssalen. Ingen rörde sig. Karin tog upp en mapp från talarstolen, öppnade den och såg åter ut över personalen.
— Du tycks ha glömt att du arbetar i mitt företag. Och av allt att döma har du dessutom glömt vissa grundläggande regler för hur man uppträder mot andra människor. Från och med i dag övergår tjänsten som chef för utvecklingsavdelningen till en mer kompetent medarbetare. Du ska lämna över dina ärenden och därefter kontakta ekonomiavdelningen för slutlig avräkning.
Erik blev alldeles blek. Han stod kvar med halvöppen mun, stängde den, öppnade den igen, som en fisk som dragits upp på land. Blicken flackade från Karin till Emma, från Emma till alla de människor i salen som nu satt och såg på honom. Förödmjukelsen var total. Den var offentlig, obarmhärtig och exakt lika skoningslös som den han själv hade utsatt Karin för några dagar tidigare, när han hade skrattat åt henne inför sekreteraren.
— Men… Karin, vänta, pressade han fram.
Hon stängde mappen med ett mjukt men tydligt ljud.
— Mötet är avslutat. Tack för er uppmärksamhet.
Utan att vända sig om gick hon ut ur salen. Det röda tyget skymtade till i dörröppningen och försvann.
Samma kväll kom Erik hem som ett åskmoln.