— Erik, stressen verkar ha slagit hårt mot ditt minne, sade hon till slut, kallt och sakligt. — Den här lägenheten köpte jag innan vi ens gifte oss. Jag betalade av lånet i tre år, medan jag arbetade utan lediga helger. Möblerna, vitvarorna, varenda list, varenda skruv i väggarna — allt här inne är betalt med mina pengar. Du flyttade in för fem år sedan med en gammal resväska. I den låg två utslitna tröjor, en deodorant och en spelkonsol. Och tro mig, när du går härifrån kommer du att ha ungefär samma packning med dig.
— Försök inte skrämma mig med dina papper! Eriks röst sprack pinsamt, och han rätade på sig så häftigt att all hans tillgjorda självsäkerhet föll av honom på en sekund. Röda fläckar kröp åter upp över ansiktet. — Vi har varit gifta i fem år. Det här räknas som gemensam egendom! Jag har också lagt ner saker här. Jag hjälpte till med renoveringen! Hälften är mitt enligt lagen!
Anna drog på munnen, men leendet var torrt och utan glädje.
— Du menar att du investerade med din närvaro? Eller med de där tapeterna i hallen som du lyckades sätta upp snett? Hon drog igen den tröga dragkedjan på väskan och hängde remmen över axeln. — I morgon bitti kontaktar min advokat dig. Jag ger dig exakt ett dygn, fram till i morgon kväll, att försvinna ur min lägenhet tillsammans med din så kallat bildade syster och ta med dig allt som tillhör dig. Och jag rekommenderar dig starkt att anlita en professionell städfirma på egen bekostnad. Allt ska återställas till ursprungligt skick. Om jag hittar en enda repa på någon maskin, ett brännmärke i parketten eller om det fortfarande luktar av er lilla svinstia här inne, lämnar jag in en civilrättslig stämning om ersättning för materiell skada. Och var säker på en sak: jag kommer att kräva dig på varenda krona.
— Dra åt helvete, din jävla häxa! vrålade Erik och backade ut i hallen så att hon kunde passera. — Tror du att jag tänker böna och be dig stanna? Vem fan behöver dig med din sterila ordning, dina eviga regler och ditt iskalla ansikte? Maria och jag klarar oss utmärkt utan dig. Vi hittar ett normalt ställe där ingen går runt och förstör huvudet på en!
— Gör det, svarade Anna med fullkomligt jämn röst. Lev så.
Hon gick ut i hallen och lade den tunna kashmirrocken över axlarna. Maria hade redan hunnit kravla upp i vardagsrummets ljusa soffa med sina smutsiga fötter, samma soffa som nu var förstörd och indränkt i öl. Där låg hon och följde Anna med en fräck, triumferande min, som om hon redan betraktade sig som den självklara härskarinnan över hemmet. Anna gav henne inte ens en flyktig blick.
I stället gick hon fram till det lilla bordet vid ytterdörren, tog upp sin extranyckelknippa ur handväskan och släppte den på glasskivan. Nycklarna slog emot ytan med ett hårt, metalliskt klirr.
— Njut av er familjelycka i den här svinstian, sade hon över axeln.
Sedan vred hon om låset, öppnade dörren och steg ut i trapphuset.
Den tunga säkerhetsdörren föll igen bakom henne med ett dovt, definitivt dån. Det lät som en punkt. Ett slutgiltigt avsked från stanken, kaoset och mannen som hade svikit henne. Ute i trapphuset var luften sval. Det luktade fuktig puts, damm och gammal betong, men för Anna kändes den doften nästan underbar. Hon drog in ett djupt andetag, fritt och ostört, rättade till väskan på axeln och tryckte på hissknappen. Fysiskt kunde hon känna hur något enormt och kvävande rasade av henne, som om en betongplatta äntligen lyfts från bröstet.
Inne i den sönderslagna lägenheten bredde en seg, tung tystnad ut sig. Den bröts bara av köksklockans obehagligt jämna tickande och det avlägsna bruset från bilarna nere på gatan. Erik stod mitt i hallen som om han träffats av blixten. Han stirrade tomt på nycklarna som Anna lämnat efter sig; de blänkte matt i skenet från hallampan.
Adrenalinet som under den senaste halvtimmen hade kokat i blodet och drivit honom till vansinniga ord och handlingar började rinna ur honom i rasande fart. I dess ställe kom något annat: en sugande kyla, ett ihåligt tomrum och en klibbig, växande rädsla inför allt som väntade. Långsamt lät han blicken vandra över den förstörda hallen. Speglarna var nedfläckade, cigarettfimpar låg utspridda över golvet, och parketten var trampad full av smuts. Stanken slog emot honom på nytt, starkare än förut — sur alkohol, gammal rök och någon annans spya. Det vände sig i magen på honom, och en klump steg upp i halsen.
— Erik, kan du inte fixa något att äta åt mig? hördes Marias gnälliga, sluddrande röst plötsligt från vardagsrummet och slet sönder tystnaden. — Vi åt typ bara chips och kex med killarna. Jag har så ont i magen av all öl. Och cigaretterna är slut också… Kan du gå ner till kiosken på hörnet och köpa något vettigt?
Erik slöt ögonen. Han andades tungt ut genom näsan och knöt händerna så hårt att de korta naglarna skar in i handflatorna. Först nu, där han stod mitt i centrum av den vidriga ruin som brukade vara hans hem, gick det upp för honom med obarmhärtig klarhet vad som hade hänt. För att tillfredsställa sin ansvarslösa systers berusade och själviska nycker hade han själv, med egna händer, just slagit sönder sitt normala liv. Inte tillfälligt. Inte på ett sätt som kunde repareras med några ursäkter. Utan oåterkalleligt.
Taxin bromsade mjukt framför den upplysta glasfasaden till ett fyrstjärnigt hotell. Anna betalade chauffören, tog sin weekendväska och gick med stadiga steg in i den rymliga lobbyn. Där inne hördes lågmäld jazz från dolda högtalare, och luften bar en diskret doft av dyr rumsparfym — sandelträ, citrus och något varmt, rent. Doften var den absoluta motsatsen till den fruktansvärda odör som hade bitit sig fast i väggarna i det som nyss varit hennes äktenskapliga hem.
Incheckningen tog bara några minuter. Med ett tungt nyckelkort av plast i handen åkte Anna upp till sjunde våningen och låste upp dörren till sitt rum.
Där inne rådde en nästan klingande renhet. Sängkläderna var kritvita och stärkta, utan en enda skrynkla. Badrummets kromade blandare glänste. De tjocka gardinerna stängde ute nattstadens rörelse och ljus. Anna ställde väskan på bänken vid fotänden, lät kashmirrocken glida av axlarna och sjönk ner på kanten av den breda sängen utan att byta om.
Hon hade väntat sig att sammanbrottet skulle komma direkt. Att gråten skulle pressa sig upp, att bitterheten skulle lägga sig som en sten i halsen, att tårarna skulle börja rinna över de fem år hon slösat bort. Men inom henne var det tyst. Där det tidigare funnits ständig oro — för Erik, för relationen, för den sköra föreställningen om ett hem — bredde nu en vid, stilla yta ut sig, som ett fruset vatten under en klar vinterhimmel.
Plötsligt såg hon allt med en skärpa som nästan gjorde ont. Under de senaste åren hade hon inte levt. Hon hade tjänstgjort som stötdämpare. Som en ljudlös barriär mellan den omogne Erik, hans gränslösa släktingar och verklighetens konsekvenser. Hon hade absorberat konflikterna, ordnat upp efter dem, skyddat honom från ansvar och kallat det för äktenskap. Nu var den funktionen avstängd. För gott.
Anna klädde av sig och ställde sig under duschen. De heta, hårda strålarna slog mot huden medan hon skrubbade sig länge och nästan rasande med en grov tvättsvamp. Det var som om hon försökte tvätta bort mer än röklukten från lägenheten. Hon ville få bort minnet av Erik från huden, från håret, från själva kroppen.
När hon kom ut ur badrummet svepte hon in sig i en mjuk, vit morgonrock och beställde upp en lätt middag samt ett glas torrt vin. Sedan satte hon sig i den djupa fåtöljen vid panoramafönstret och tog en liten klunk. Vinet brände behagligt till i halsen.
I morgon bitti skulle hon ringa sin advokat, Lars. Skilsmässan skulle gå snabbt. Det fanns inget att dela. Äktenskapsförordet, som hon själv hade insisterat på före bröllopet, skyddade både hennes bostad och hennes konton. Anna såg sin spegelbild i den mörka fönsterrutan och log svagt.
Hon var fri.
Samtidigt, i den demolerade lägenheten på andra sidan staden, höll ett privat litet helvete på att utvecklas.
— Erik, hur länge ska du hålla på? Jag kommer spy igen snart! jämrade sig Maria, samtidigt krävande och ynklig, där hon vände sig på den ölfläckiga soffan. — Ge mig mineralvatten. Det smakar som om en katt dött i munnen på mig! Och öppna ett fönster, det går ju inte att andas här!
Erik stod mitt i badrummet med en rulle hushållspapper i ena handen och en flaska frätande rengöringsmedel i den andra. På händerna hade han Annas gamla gula gummihandskar. Han stirrade på den intorkade spyan som täckte handfatet och spegeln, och magen drog ihop sig i en kvalmig kramp.
Varje rörelse krävde en ansträngning som kändes orimligt stor. När han försökte gnugga bort smutsen som redan hunnit torka fast, dök bilder upp i huvudet på honom. Anna som varje helg rörde sig genom lägenheten med självklar effektivitet, putsade, plockade undan, tvättade, vek och höll allt i det perfekta skick som han alltid hade tagit för givet. Han hade aldrig sett arbetet. Bara resultatet.
— Håll käften, Maria! Håll bara käften! skrek han plötsligt, nästan lika förvånad över sin egen röst som hon måste ha blivit.
Han slängde det smutsiga hushållspappret rakt ner på det blöta golvet och rusade ut ur badrummet som skjuten ur en kanon. I hallen slet han av sig de avskydda handskarna medan han flämtade av ilska.
— Fattar du överhuvudtaget vad du har ställt till med?