toalettpapper i trasor. Och där borta, bredvid tvättkorgen, ligger ett tomt kondompaket. Verkligen ambitiösa tentaförberedelser, eller hur? Jag antar att de praktiska övningarna i anatomi genomfördes med ovanligt stort engagemang.
Erik blev likblek av den kväljande stanken och tog instinktivt ett steg bakåt ut i hallen, som om själva åsynen av badrummet kunde smitta av sig på honom. Han försökte låta bli att se på det nedsölade porslinet, på fläckarna, på förödelsen. Men i stället för att erkänna det uppenbara — att hans släkting hade betett sig som ett svin — kastade han sig genast in i ett nytt försvar, ännu hårdare och aggressivare än tidigare.
— Vad har kondomerna med saken att göra? Ungdomar festar, hon överskattade väl bara hur mycket hon tålde och drack för mycket! fräste han och vände demonstrativt bort ansiktet från badrummet. Som om du själv var något helgon när du pluggade och aldrig blev full på någon studentfest! Hon är under en enorm press just nu. Första tentaperioden på universitetet, lärare som kör med dem, nerverna utanpå kroppen. Hon tappade kontrollen, ville slappna av lite, det är allt. Och de där killarna… det kanske inte ens var hennes idé! De kanske bjöd in sig själva, släpade hit alkoholen, och hon kunde bara inte säga nej. Hon är ju mjuk, blyg, konflikträdd. Hon klarar inte av att avvisa folk!
— Blyg? Anna drog föraktfullt på munnen och såg på honom som om han hade förlorat förståndet. Din blyga syster vräkte ur sig könsord åt mig för knappt en kvart sedan. Och de där männen släppte hon in här helt frivilligt. I vår lägenhet, Erik. I hemmet som jag har renoverat, möblerat och betalat för med pengar jag själv tjänat ihop. Men vi är inte färdiga med rundturen än. Kom.
Hon vände sig om och gick genom hallen mot deras sovrum. Erik följde efter med motvilliga steg. Det kändes som om hans skor fastnade i det förstörda laminatgolvet, klibbigt av öl, smuts och något han inte ens ville identifiera. När de kom in i sovrummet stod det klart att badrummet inte hade varit något undantag.
— Det här är vår säng, sade Anna långsamt och tydligt, med varje ord uttalat som ett slag. Hon pekade på de hopskrynklade lakanen. På det ljusa underlakanet bredde stora mörka ölfläckar ut sig. Över tyget låg tobaksflagor utspridda, och på flera ställen syntes feta märken efter smutsiga händer. Här har främmande, otvättade karlar legat och sovit. Jag tänker inte ens börja föreställa mig vad de gjorde här tillsammans med din unga släkting medan vi var på jobbet och på tjänsteresor. Garderoben stinker som om någon suttit där inne och kedjerökt i tre dygn utan att öppna ett enda fönster. Varsågod, lägg dig på madrassen redan nu om du vill, njut av doften av andra människors svett. Jag tänker inte röra den här vidrigheten med ett finger.
Eriks ansikte förvreds av ilska. De förstörda sakerna betydde uppenbarligen ingenting för honom. Det enda han såg var att hans fru hade vågat angripa det heliga: hans familj. Han bet ihop käkarna så hårt att musklerna vid kindbenen ryckte.
— Du har alltid hatat henne! skrek han och pekade på Anna med ett darrande finger. Från första dagen har du letat efter något att klaga på! Människor betyder ingenting för dig, bara dina förbannade små kuddar ligger exakt rätt i soffan! Maria står där ute i trapphuset och fryser i bara strumporna, och du håller föreläsningar för mig om fläckar på en madrass och spya i handfatet. Jag går och hämtar henne nu. Hon ska tillbaka in hit, och du, Anna, ska be henne om ursäkt för att du tog i henne och kastade ut henne som en herrelös hund!
— Om du öppnar ytterdörren nu och släpper in henne igen, sade Anna, och hennes röst blev så kall och jämn att den nästan lät främmande, då tvättar du varenda kvadratcentimeter av det här själv. Med dina egna händer. Ingen städfirma. Ingen hjälp från mig. Jag tar in på ett anständigt hotell. Och ni två får bo här tillsammans, bland smutsen, flaskorna och fimparna.
— Jag har sagt att hon ska sova här! Det här är min lägenhet också! röt Erik.
Han snurrade runt på hälen och stormade mot hallen och ytterdörren. Metall klickade torrt i låset. Dörren gled upp med ett svagt gnissel, och sval luft från trapphuset strömmade in i den rökstinkande hallen.
På betongavsatsen utanför stod Maria lutad mot väggen med armarna hårt korsade över bröstet. Hennes festkamrater hade tydligen, med en plötslig känsla för självbevarelsedrift, hunnit dra sig nerför trapporna vid första tecken på fara och lämnat sin stridskamrat åt sitt öde. Hon såg både ynklig och motbjudande ut. Den billiga mascaran hade runnit i sotiga strimmor längs kinderna. En uttänjd herr-t-shirt, uppenbart lånad från någon annan, täckte knappt låren. På fötterna hade hon tunna nylonstrumpor, svarta av ingrodd trapphusdamm, och den ena var trasig vid stortån.
Så snart hon fick syn på Erik förändrades hon. Den hopkrupna, övergivna hållningen försvann på ett ögonblick. Ryggen rätades. I de grumliga, alkoholblanka ögonen tändes ett triumferande, fräckt uttryck. Hon förstod genast att skyddet hade anlänt och att hon nu tryggt kunde gå till motangrepp.
— Kom in, Maria lilla, var inte rädd, sade Erik ömt och lade armen om hennes axlar medan han drog in henne i hallen igen. Samtidigt kastade han öppet hatiska blickar mot Anna. Ingen ska röra dig mer, och ingen ska kasta ut dig. Gå in i vardagsrummet och sätt dig i soffan, jag hämtar varma kläder åt dig. Och den där hysterikan kan försvinna vart hon vill, om en bit skumgummi i en möbel och rena golv är viktigare för henne än en levande människa.
— Erik, hon är ju helt galen, hon höll nästan på att knuffa mig nerför trappan! gnällde Maria med gråtmild röst. Hon snörvlade teatraliskt och smetade ut resterna av sitt billiga smink ännu mer över kinderna, där det redan satt som svarta fläckar i huden. Jag satt bara med killarna och gick igenom anteckningar i ekonomi. Vi drack varsin öl, bara för att koppla av lite, så hjärnan skulle få vila från alla siffror. Och så stormade hon in som en vansinnig häxa, började skrika obsceniteter och vifta med en stekpanna! Mina vänner blev chockade, de är faktiskt ordentliga människor, från fina, bildade familjer! Sedan tog hon mig i håret och kastade ut mig i kylan. Hon lät mig inte ens ta på mig jackan! Jag höll på att frysa ihjäl där ute!
Anna sade inte ett ord. Hon stod kvar i korridoren med ryggen mot väggen och betraktade den billiga, motbjudande teaterföreställningen i tystnad. Inom henne fanns just då varken vrede, förolämpning eller någon lust att skrika. På den plats där det för bara en timme sedan fortfarande hade funnits kärlek till hennes man och en envis tro på ett gemensamt lyckligt liv, växte nu en iskall tomhet fram. Den bredde ut sig snabbt och brände bort allt annat.
Under alla de år de varit tillsammans hade hon försökt bortförklara hans barnslighet. Hon hade blundat för hans sjukliga behov av att alltid vara den goda, korrekta och hjälpsamma mannen inför hela sin stora, påträngande släkt. Hon hade accepterat deras oväntade besök, lånat ut pengar som aldrig kom tillbaka och tigit när hon ensam fick plocka undan efter dem. Hon hade diskat deras tallrikar, bäddat åt dem, hållit god min. Men den här kvällen föll de sista illusionerna sönder. De krossades mot det klibbiga golvet, mot väggarna som luktade cigarettrök och mot detta nakna, cyniska förräderi.
Utan att säga något vände hon sig om och gick med bestämda steg in i sovrummet. Den sura lukten av gammal alkohol, rök och smutsiga textilier slog emot henne igen, men nu registrerade hon den knappt längre. Från översta hyllan i den inbyggda garderoben tog hon ner en mindre weekendväska av kraftigt tyg. Hon borstade bort askan som fastnat på den, lade den på kanten av den förstörda madrassen och började packa med lugn, nästan mekanisk precision.
Först dokumenten. Sedan mappen med arbetsavtal. Laptopen. Laddaren. Ett litet smyckeskrin med de smycken hon köpt åt sig själv genom åren. Från badrummet hämtade hon den nödvändigaste kosmetikan, så lite hon kunde få med sig utan att behöva komma tillbaka direkt. Därefter vek hon ner två uppsättningar rena kontorskläder, en kofta och några plagg underkläder. Varje rörelse var kontrollerad. Inget kastades ner i panik. Inget slets fram. Hon packade som en människa som redan hade fattat sitt beslut och bara utförde det praktiska som återstod.
När det metalliska ljudet från dragkedjan skar genom lägenheten dök Erik upp i sovrumsdörren. Hans ilska hade börjat tappa riktning nu när hon inte längre svarade som han förväntade sig. Den vanliga motsättningen, den där han skrek och hon försökte förklara, fanns inte längre. I hans blick syntes ett fladdrande ögonblick av osäkerhet. Men hans uppblåsta stolthet, hans sårade ego och vetskapen om att Maria satt i rummet intill och lyssnade hindrade honom från att backa och tala som en vuxen människa.
— Vad är det här för billig cirkus du håller på med? frågade han hånfullt och lutade sig nonchalant mot dörrkarmen med armarna i kors över bröstet. Har du bestämt dig för att spela kränkt oskuld och springa hem till mamma så hon kan trösta dig? Visst, packa dina prylar. Försvinn bara. Men kom ihåg en sak: om du kliver över den här tröskeln nu och överger oss, då behöver du inte tro att du kan komma tillbaka sedan. Jag tänker inte tolerera en kvinna i mitt hem som lägger hand på min lillasyster och kastar ut henne på gatan.
— I ditt hem? Anna stannade upp i en sekund medan hon försiktigt lade en sidenblus ovanpå dokumentmappen. Sedan lyfte hon långsamt blicken mot sin man, utan minsta skymt av värme.