— Äkta dygd kräver uppoffringar, förkunnade min man med undervisande ton, där han lutade hela bröstkorgen mot en tung kärra av metall.
— Därför får tvättmaskinen flytta hem till mamma, tillade han betydligt lägre och satte fart på kärran.
Jag blev stående vid porten och försökte ta in det absurda i scenen framför mig. Min äkta make, som i vanliga fall undvek all fysisk ansträngning som var tyngre än att flytta en datormus, hade plötsligt förvandlats till någon sorts arbetslivets hjälte.
På den järnplattform han lånat av en bekant förrådsansvarig tronade min egen hushållsmaskin. Just den maskinen hade jag köpt för mina egna sparpengar, långt innan Erik och jag satte ringar på varandras fingrar inför vigseln. Min förra hjälpreda hade jag i åratal fått bönfalla om att centrifugera ett påslakan utan att först springa ett varv runt hela badrumsgolvet. Därför hade jag vårdat den nya som om den vore gjord av glas.
Och nu stod alltså min skatt där, omsorgsfullt inlindad i tjock plastfilm, redo att lämna sin trygga hamn.
Manlig självuppoffring är ett märkligt fenomen. Den visar sig gärna i kunglig skala, så länge någon annan står för notan.
— Får jag, om det inte är för besvärligt, fråga vart min egendom är på väg? sa jag och upprepade frågan, eftersom Erik första gången hade mumlat så lågt att han tydligen själv förstod att sådana dumheter inte borde sägas högt.
Han drog handryggen över sin svettiga panna och såg på mig med den milda överlägsenhet som bara en upplyst välgörare kan uppbåda.
— Mamma behöver den mer. Hennes gamla dånar när den centrifugerar. Vi köper en ny åt oss sedan.
Det manliga pronomenet ”vi” har en fantastisk egenskap när pengar kommer på tal: mannen står för idén, medan hustrun förväntas stå för finansieringen. En lysande affärsmodell, måste man säga.
— Och att ringa en reparatör åt Maria strider mot hennes livsåskådning, eller? frågade jag med ett lugn som åtminstone på utsidan var oklanderligt.
— Mamma säger att det är meningslöst att laga ett gammalt vrak när vi har en nästan ny och rymlig maskin här, svarade Erik plötsligt med en bestämdhet som han sällan annars visade prov på.
Han klappade tvättmaskinen på den plastinlindade sidan.
— Jag har redan stängt av vattnet, kopplat loss slangarna, tömt ut det sista och beställt en transportbil. Den är här när som helst. En riktig man fattar beslut snabbt.
Äktenskapet lär en en viktig sak: ju högre maken talar om ädelmod, desto hårdare bör man hålla i plånboken. Jag valde att inte börja gräla.
— Okej, sa jag och nickade med ett fogligt leende. Vänta bara en liten stund.
I Eriks ögon blixtrade en oförställd triumf. Han hade uppenbarligen räknat med tårar, skrik och att jag skulle kasta mig efter sladdens stickkontakt.