Hur maken bjöd in sina föräldrar att flytta in i deras tvårummare och ställde hustrun inför ett ultimatum: antingen de – eller skilsmässa
Anna kom hem från arbetet tidigare än hon brukade. Vårdagen hade blivit oväntat mild, nästan som om värmen kommit på besök i förtid. Solen låg gyllene över fönsterrutorna, och det enda hon längtade efter var att få slita av sig den kvava kontorsdräkten, öppna balkongdörren på vid gavel och fylla lungorna med frisk luft.
I trapphuset hängde en stark lukt av nymålad färg. Grannarna på tredje våningen hade dragit i gång en renovering. Doften fick Anna att genast minnas den prövning hon och Erik nyligen själva hade tagit sig igenom: tre månader av byggdamm, säckar med material, främmande hantverkare i hemmet och ändlösa diskussioner om vilken tapet som egentligen passade bäst i sovrummet.
När hon kom fram till lägenhetsdörren märkte hon att den inte var låst. Det fick henne att stanna upp. Erik brukade nästan alltid komma hem senare än hon. Inifrån köket hördes röster.
– Erik, är du hemma? ropade hon från hallen medan hon sparkade av sig skorna.
– I köket! svarade han.
Anna gick dit, men blev stående i dörröppningen. Vid bordet satt hennes svärmor Maria och svärfadern Lars med varsin tekopp framför sig. Erik gick rastlöst fram och tillbaka över golvet, som om han inte kunde hitta någon plats för sig själv.
– God eftermiddag, sa Anna osäkert och lät blicken glida från den ena till den andra. Jag visste inte att vi skulle få besök i dag.
– Anna, vi måste prata, sa Erik och stannade tvärt. Han såg på henne med ett allvar hon sällan såg hos honom. Sätt dig.
Hon slog sig långsamt ner. Redan innan någon hunnit förklara något kände hon hur kroppen spändes. Den där minen hos Erik betydde aldrig något enkelt.
– Mamma och pappa har bett mig om hjälp, började han och undvek hennes blick. De har varit tvungna att sälja sin lägenhet.
– Sälja den? Anna vände sig häpet mot Maria. Men varför? Vad har hänt?
Maria pressade ihop läpparna och såg ut genom fönstret, som om svaret fanns någonstans där ute. Det blev Lars som tog till orda.
– Marias bror har hamnat i stora problem. Skulder, krav, folk som pressade honom… Vi var tvungna att hjälpa till med pengar.
– Så ni sålde ert hem? Anna kunde knappt ta in orden. Men det är ju…
– Min bror är den enda nära släkting jag har förutom min son, avbröt Maria stelt. Jag kunde inte lämna honom åt sitt öde. Du hade gjort samma sak om du varit i min situation.
Anna var långt ifrån säker på det, men hon sa ingenting. Relationen till svärmodern hade aldrig varit särskilt varm, men för Eriks skull hade hon alltid försökt hålla en vänlig ton.
– Och vad händer nu? frågade hon till slut, även om hon redan anade vart samtalet var på väg.
Erik harklade sig.
– Jag har sagt till dem att de kan bo hos oss ett tag. Tills vi kommer på hur vi ska lösa allt.
– Ett tag? upprepade Anna. Hur länge är det?
– Tja… Erik drog ut på orden. Tills vi har ordnat någonstans för dem att bo. Kanske hyr vi något åt dem, eller…
– Eller vadå? Oroskänslan i henne växte.
– Eller så skriver vi in dem här. Annars får det bli skilsmässa, sa Erik plötsligt hårt. Jag tänker inte låta mina föräldrar stå utan tak över huvudet. De lade ju alla sina pengar på vår lägenhet, på renoveringen. Har du glömt varifrån pengarna kom till de nya möblerna, vitvarorna och det där dyra kaklet du absolut ville ha?
Anna kände hur hettan steg i ansiktet. Det var sant att Eriks föräldrar hade bidragit ekonomiskt under renoveringen. Hon hade varit tacksam, innerligt till och med. Men aldrig hade hon föreställt sig att hjälpen en dag skulle användas som ett kvitto som måste betalas tillbaka på det här sättet.
– Erik, vi behöver prata ensamma, sa hon och reste sig från bordet.
– Det finns inget att dölja för mina föräldrar, svarade han kort. De är min familj.
– De är min familj också, sa Anna lågt, medan en hård klump växte i halsen. Men snälla, följ med mig in i rummet.
Motvilligt gick Erik efter henne till vardagsrummet. Så snart dörren stängts bakom dem vände hon sig mot honom.
– Vad håller du på med? viskade hon spänt. Vad är det här för ultimatum? Skilsmässa? På allvar? Vi kan inte bara låta dina föräldrar flytta in i vår tvårummare som om det vore den enklaste sak i världen.
– Varför skulle vi inte kunna det? Erik lade armarna i kors. De är mina föräldrar. De har problem. Menar du att jag ska vända dem ryggen?
– Nej, jag vill inte att du ska överge dem, svarade Anna och försökte tvinga sig själv att tala lugnt. Men det finns andra möjligheter. Vi kan hyra en lägenhet åt dem.