Vi kan åtminstone hjälpa dem att hitta något billigare, något som faktiskt går att bära ekonomiskt.
– Med vilka pengar, Anna? Erik drog på munnen, men leendet var trött och bittert. – Vi har precis blivit klara med renoveringen. Vi betalar fortfarande av på bilen. Vi klarar inte två hyror ovanpå allt annat.
– Men fyra personer i en tvårummare… Anna skakade långsamt på huvudet. – Erik, det är vansinne. Vi är vuxna människor. Vi har vårt eget liv, våra rutiner, vårt sätt att vara.
– Du tycker bara inte om mina föräldrar, sade han och vände sig bort mot fönstret. – Det har alltid varit så.
– Det stämmer inte, protesterade Anna, även om hon innerst inne visste att det låg en del sanning i hans ord. Förhållandet till svärmodern hade aldrig varit enkelt. Maria hade redan från början gjort klart att hon inte ansåg Anna vara tillräckligt bra för hennes son. Hon var för enkel, för rättfram, inte huslig nog… Listan över invändningar verkade aldrig ta slut.
– Hade det gällt dina föräldrar hade du inte tvekat en sekund, fortsatte Erik.
– Mina föräldrar skulle aldrig ha försatt oss i en sådan här situation, svarade Anna lågt. – De skulle inte ha sålt sin bostad för att hjälpa en opålitlig släkting utan att ens prata med oss först.
– Du förstår inte, sade Erik och skakade på huvudet. – För dig är familj bara du och jag. För mig ingår mina föräldrar och släktingar också.
Anna gick fram till honom och lade varsamt handen på hans axel.
– Jag förstår att du vill hjälpa dem. Det gör jag verkligen. Men då måste vi hitta en lösning tillsammans, inte ställa ultimatum till varandra.
– Det finns bara en lösning. Erik drog sig undan hennes hand. – Mina föräldrar kommer att bo hos oss. Åtminstone ett tag. Sedan får vi se.
– Ett tag? Vad betyder det? frågade Anna. – En vecka? En månad? Ett år?
– Jag vet inte, svarade han ärligt. – Så länge det behövs.
Anna slöt ögonen och försökte samla tankarna. Hon älskade sin man. De hade varit tillsammans i åtta år och tagit sig igenom mer än en prövning. Men tanken på att bo under samma tak som hans mamma, kvinnan som vid varje tillfälle fick henne att känna sig som en främling i sin egen familj, kändes nästan outhärdlig.
– Jag behöver tid för att tänka igenom det här, sade hon till slut. – Det är ett stort beslut.
– Det finns ingen tid, avbröt Erik. – De är redan här. Deras saker kommer i morgon.
– Vad sa du? Anna kände ilskan stiga i henne som en het våg. – Har du redan bestämt allt? Utan mig?
– Och vad hade hänt om jag hade frågat? Erik såg henne rakt i ögonen. – Du hade sagt nej. Och jag kunde inte säga nej till mina föräldrar.
– Så min åsikt betyder ingenting? Anna knöt händerna hårt. – Är jag bara luft i det här hemmet?
– Du är min fru, och jag älskar dig, suckade han. – Men de är mina föräldrar. Jag kan inte välja mellan er.
– Jo, det har du redan gjort, sade hon med bitter röst. – Du valde dem. Utan att prata med mig, utan att ens fråga vad jag tyckte.
Hon vände sig om och gick ut ur rummet medan tårarna började rinna längs kinderna. I hallen ryckte hon åt sig väskan och nycklarna.
– Vart ska du? Erik följde efter henne.
– Jag måste få luft, kastade hon ur sig utan att vända sig om. – Vänta inte med middagen.
Hon stängde dörren bakom sig utan att invänta något svar. Redan i hissen tog hon fram mobilen och slog sin väninnas nummer.
– Hej, Sara. Kan jag komma över? Jag måste verkligen prata med någon.
Sara bodde i grannområdet, bara tjugo minuter bort. De hade känt varandra sedan skoltiden, och när livet skavde var det alltid till varandra de vände sig först.
– Men herregud, vilken soppa! Sara visslade lågt när hon hade hört Annas berättelse till slut. – Vad tänker du göra nu?
De satt i Saras kök med varsin kopp te med citron framför sig. Anna stirrade ner i koppen, som om svaret kunde ligga gömt någonstans mellan citronskivorna.
– Jag vet inte, erkände hon. – På ett sätt förstår jag Erik. Föräldrar är ändå föräldrar. Men samtidigt… hur ska jag kunna bo ihop med hans mamma? Hon får mig redan nu att känna att jag aldrig duger åt hennes son. Och nu ska vi mötas varje dag, morgon och kväll. Vi kommer att behöva dela hela vardagen.