Att samsas om badrummet, köket, tvätten – allt det där som annars bara fungerade utan att någon tänkte på det.
Sara höjde på ögonbrynen och såg på henne med en blick som sa mer än orden.
– Och hur blir det med ert eget liv då? Ni är ju fortfarande nygifta, Anna. Jag menar… jag kan knappt föreställa mig hur man ska kunna vara nära varandra när föräldrarna sitter på andra sidan väggen. Du förstår vad jag menar.
Anna gav ifrån sig ett lågt stön och gömde ansiktet i händerna.
– Det där hade jag inte ens hunnit tänka på. Herregud… det här är ju fullständigt hopplöst.
– Kanske finns det ändå någon annan lösning, sa Sara och fyllde på lite mer te i hennes kopp. – Ni skulle till exempel kunna hyra något åt hans föräldrar. En liten etta, kanske en bit utanför centrum. Det måste ändå bli billigare än en skilsmässa.
Anna suckade tungt.
– Erik säger att det inte finns några pengar. Och tyvärr har han rätt. Efter renoveringen är vi nästan helt barskrapade. Dessutom har vi billånet kvar.
– Då kanske du borde prata direkt med hans föräldrar, föreslog Sara. – Inte genom Erik, utan själv. Förklara hur du känner. De måste väl ändå förstå att ett ungt par behöver få ha ett eget hem, ett eget utrymme.
Ett bittert leende gled över Annas ansikte.
– Du känner inte Maria, sa hon lågt. – I hennes värld tillhör Erik fortfarande henne. Ingen kan älska honom på rätt sätt utom hon. Och en svärdotter är alltid någon utifrån, någon som kommit och tagit hennes lilla pojke ifrån henne.
– Det låter inte enkelt, medgav Sara och nickade långsamt. – Men du måste åtminstone försöka. Det är ju ditt äktenskap det handlar om.
Anna stannade kvar hos Sara över natten. Hon stängde av mobilen och lät den ligga orörd på soffbordet. Hon orkade inte höra Eriks röst, inte just då. Hon behövde stillhet, några timmar utan förklaringar, utan anklagelser och utan krav. Hon behövde samla ihop sina tankar och förstå vad hon själv ville.
På morgonen tvingade hon sig att åka hem.
Erik hade redan gått till jobbet när hon kom in i lägenheten. I köket stod hans mamma vid spisen och rörde i en kastrull. Doften av varm gröt låg tung i rummet. När Maria fick syn på Anna drog hon ihop munnen till ett smalt streck.
– Så du behagade komma tillbaka till slut. Din man sov inte en blund i natt. Han var orolig för dig.
Anna svalde svaret som genast steg upp i henne. Hon visste att minsta skarpa ord kunde få allt att explodera.
– God morgon, Maria, sa hon så lugnt hon kunde. – Var är Lars?
– Han gick till affären, svarade Maria utan att vända sig om. – Sätt dig. Jag gör frukost åt dig också. Du är säkert hungrig.
Först tänkte Anna tacka nej. Men sedan ändrade hon sig. Kanske kunde det här bli en öppning, ett sätt att börja samtalet utan att genast hamna i försvar.
Hon drog ut en stol och satte sig vid bordet.
– Tack. Jag äter gärna lite.
Maria ställde en skål framför henne.
– Ät medan den är varm. Så här brukade jag alltid laga åt Erik. Havregrynsgröt med smör och russin. Det har han tyckt om sedan han var liten.
– Jag vet, sa Anna och nickade. – Jag brukar göra det åt honom på helgerna.
– Det var ju bra, svarade svärmodern med ett tonfall som lät mer som en dom än ett beröm. – Då har du alltså inte helt glömt bort din man mitt i allt ditt arbete.
I Annas bröst blossade irritationen upp, het och snabb. Hon kände hur fingrarna spändes mot skeden, men hon tvingade sig att andas långsamt. Det här var inte rätt stund att låta ilskan ta över.
– Maria, vi behöver prata, sa hon efter en stund och sköt försiktigt skålen åt sidan. – Om situationen som har uppstått.
Maria torkade händerna på en kökshandduk och slog sig ner mittemot henne.
– Prata kan vi väl göra. Fast jag förstår inte riktigt vad det finns att diskutera. Min son har bestämt sig för att hjälpa sina föräldrar. Det är väl det mest naturliga i världen.
– Jag förstår att ni har hamnat i en svår sits, började Anna. – Och jag vill inte blunda för det. Erik och jag är en familj, och era problem angår oss också.
– Just det, sa Maria och nickade nöjt. – Då är saken klar.
– Inte helt, svarade Anna och drog ett djupt andetag. – Vår lägenhet är för liten för fyra vuxna människor. Om ni bor här kan det bara vara tillfälligt. Vi måste hitta en annan lösning.
Svärmodern lade armarna i kors över bröstet.
– Som vad då?
– Kanske kan vi hyra en liten lägenhet i närheten åt er, föreslog Anna. – Erik och jag skulle kunna hjälpa till ekonomiskt så mycket vi bara kan. Eller… kanske har Erik något sparat som jag inte känner till?
– Han har inga sparpengar, sa Maria genast. – Allt gick till er renovering. Till det där dyra kaklet du ville ha. Till garderoberna med skjutdörrar och allt annat fint.
– Vi ville båda göra renoveringen ordentligt, svarade Anna behärskat. – Och jag är tacksam för att ni hjälpte oss. Men det betyder inte att…
– Att vi köpte oss rätten att bo här? avbröt Maria henne skarpt. – Oroa dig inte, flicka lilla. Jag förstår mycket väl att vi är en börda för dig. Men Erik är min son. Han skulle aldrig lämna oss i sticket.
Anna rätade på ryggen och mötte hennes blick.
– Jag ber inte Erik att överge er, sa hon och ansträngde sig för att hålla rösten mjuk.