— Och i DET DÄR tänker du visa dig bland folk, Lena?
Annas röst kom farande in i hallen samtidigt som hon själv, vass och skärande som metall mot glas. På en sekund slog den sönder den lätta förväntan som hade hunnit lägga sig över kvällen. Nyss hade lägenheten fyllts av Lenas parfym, doften av nybryggt kaffe och den stilla förhoppningen om två timmars mörker och ro i en biosalong.
Nu tjocknade luften i stället, laddad som före ett åskväder. Erik, redan med skorna på och bilnycklarna hårt knutna i handen, tystnade mitt i en mening. Axlarna drog han instinktivt upp mot kragen på skinnjackan, som om han kunde gömma sig där.
— God kväll, Anna, sade Lena utan att vända sig om. Hon stod kvar framför spegeln och slätade till en ostyrig hårslinga. Rösten var jämn, kanske till och med aningen mörkare än vanligt.
Men någon hälsning var Anna inte ute efter. Hennes skarpa, granskande blick hade redan hunnit mäta svärdottern från huvud till tå och stannade med öppen avsmak vid varje detalj. Först vid det vita linnet, sedan vid den bara remsan hud över magen, och till sist vid de korta jeansshortsen med avsiktligt fransiga kanter. Annas läppar pressades ihop till ett smalt, blekt streck.
— Jag begriper inte, Erik, har du blivit helt blind? sade hon och riktade sig direkt till sin son, som om Lena inte var en människa i rummet utan en möbel. — Titta på henne. Är det så en gift kvinna ser ut? En hustru? Det här är ju skamligt. Att gå ut på gatan klädd så där… Vad ska folk säga? Vad ska våra bekanta tänka om de ser er tillsammans? De kommer tro att du har plockat upp henne från något sjaskigt ställe.
Lena teg fortfarande. Med ett kort klick spände hon remmen på sin lilla handväska. Det var allt svar hon gav. Inombords kände hon hur något mörkt och hett började koka långsamt. Hon hade stått ut. Hon hade stått ut för Eriks skull, han som nu flyttade tyngden från den ena foten till den andra och stirrade hjälplöst mot dörrhandtaget, som om det kunde förflytta honom ut ur lägenheten på ett ögonblick. Hennes tystnad blev starkare än ett skrik.
— En man måste ha ett ord med i laget, fortsatte Anna orubbligt, och hennes röst växte i styrka, fylld av självutnämnd rättfärdighet. — Det ska finnas auktoritet i ett hem. En kvinna ska lyssna på sin man och uppföra sig på ett sätt som passar hennes ställning. Men det här? Det är en ren provokation. Ett uppvisande av lösaktighet. Jag är säker på att du själv skäms, min son. Du tiger bara av artighet, för att du inte vill såra henne. Men jag är din mor, jag ser det i dina ögon. Du skäms över henne.
Där brast det. Som om någon hade tryckt av. Lena vände sig tvärt om. Ansiktet var fortfarande lugnt, men i blicken brann en kall eld. Hon såg inte på sin man. Hon såg rakt på sin svärmor.
— Det intresserar mig inte vad ni tycker illa om, Anna. Om mitt utseende stör er, är det ert problem. För mig och er son duger det alldeles utmärkt, så nu får ni sluta med era ständiga kommentarer.
Orden slog klart och hårt mot hallens väggar. Anna drog ett teatraliskt andetag, lade handen mot bröstet och spärrade upp ögonen i spelad fasa.
— Erik! Hör du? Hör du hur hon talar till mig? Till mig, din mor!
Erik ryckte till som om han vaknat ur en dvala. Han tog ett steg framåt, med hela ansiktet präglat av plågsam förvirring.
— Lena, men… mamma… Kan vi inte försöka ta det lite lugnare, inte så här…
— Lugnare? upprepade Lena med is i rösten. Blicken hon fäste på honom rymde varken kärlek eller sårad vädjan. Bara en kall, föraktfull besvikelse. — Bra. Jag ska vara fullkomligt lugn.
Hon såg honom rakt i ögonen.
— Om det är så viktigt för din mor att du inte gör bort dig, så stanna hos henne. Trösta henne. Jag går på bio själv. Jag har ingenting att skämmas för.
Utan att invänta något svar ryckte hon åt sig väskan, vred upp låset med en bestämd rörelse och steg ut genom dörren. Den metalliska dörren föll igen bakom henne med ett mjukt men slutgiltigt klick. På ena sidan lämnade den henne fri från familjedramats scen; på den andra blev Erik kvar ensam med uppgiften att lugna sin mor.
När dörren hade stängts fick det där låga, vardagliga ljudet Anna att nyktra till. Hennes dramatiska hållning tappade sin mening. Handen som hon nyss pressat mot hjärtat sjönk långsamt ner längs sidan. Masken av sårad moderlighet gled av henne och blottade något hårt under den.