en kall, beräknande strateg som just hade vunnit en betydelsefull liten strid.
Hon kastade inte ens en blick åt sonens håll. I stället gick hon med självklar husfrulig säkerhet in i vardagsrummet, tog av sig sin tunna jacka och hängde den omsorgsfullt över ryggstödet på fåtöljen. Just den fåtölj där Lena nästan alltid brukade sitta.
Erik blev stående kvar i hallen. Han stirrade på den stängda dörren som om han fortfarande väntade sig att den skulle öppnas igen och avslöja att allt nyss bara varit ett dåligt skämt. Men dörren rörde sig inte. Den förblev stängd. Han var fast. Luften i lägenheten — hans egen lägenhet — kändes plötsligt främmande, tung och kvävande.
— Nå, min son. Du ser ju själv, hördes Annas röst inifrån rummet.
Hon lät lugn. Nästan likgiltig. Just därför fick orden en ännu större tyngd. Det var ingen förebråelse hon levererade. Det var ett konstaterande.
— Mamma, snälla, det räcker nu, mumlade Erik till slut.
Han slet blicken från ytterdörren och gick in i vardagsrummet. Han hade ingen aning om vad han borde göra eller säga. Allt han önskade var att situationen bara skulle ta slut. Omedelbart.
— Vad menar du med ”det räcker”, Erik?
Anna satt redan i fåtöljen, rak i ryggen, som om den vore en tron. Hon betraktade honom utan minsta spår av medlidande.
— Skulle jag ha varit tyst? Skulle jag ha låtit henne göra dig till åtlöje? Tror du att det var mig hon förödmjukade med sitt svar? Nej. Det var dig. Mitt framför din egen mor förklarade hon att din åsikt inte betyder något. Inte ditt anseende heller. Hon gör precis som hon vill, och du… du förväntas bara svälja det.
Hon talade långsamt. Varje ord föll avvägt, nästan kirurgiskt. Det fanns inget impulsivt utbrott i hennes röst. Det var en kylig, metodisk genomgång, och hon slog in varje formulering i hans medvetande som en spik. Erik kände hur en obehaglig rysning kröp längs ryggraden. Hans mor kunde tala så där. Hon kunde vrida vilken situation som helst tills han själv framstod som skyldig, svag eller bådadera.
— Hon är bara… sådan, försökte han svagt. Het i humöret.
Det lät som ett försvar av Lena, men innerst inne försvarade han mest sin egen rätt att få slippa bråket.
— Sådan? Anna log, men leendet nådde aldrig ögonen och mungiporna rörde sig knappt. — Blanda inte ihop temperament med brist på grundläggande uppfostran. Temperament är ryggrad. Det där var slarv, trots och fräckhet. Hon visade dig var hon anser att din plats är. Och vet du var den platsen är? Bredvid henne. Tyst. Som ett tillbehör till hennes personlighet. Jag vill att min son ska vara en man. Att han ska bli respekterad. Först och främst av sin egen hustru.
Hon tystnade och lät orden sjunka in. Erik sade ingenting. Han sänkte huvudet. Något motargument hittade han inte. Sett ur hennes vinkel lät allt hon sade både logiskt och omöjligt att invända mot. Det värsta var att en del av honom, längst inne, faktiskt kände sig förödmjukad. Inte för att Lena hade haft shorts på sig, utan för att han inte hade kunnat säga något till någon av dem.
— Jag vill bara förstå en sak, Erik, fortsatte Anna, och nu hade rösten förändrats. Den hade blivit mjukare, nästan förtrolig. — Tycker du att det här är normalt? Är det bekvämt för dig att leva så? Att dina ord inte väger någonting?
Han såg upp på henne med en blick som nästan var skrämd. Han ville inte ha det här samtalet. Han ville inte tvingas välja. Han ville att det skulle vara fredag kväll, att han och Lena skulle äta popcorn på bio och att hans mor skulle vara hemma hos sig.
— Jag ska prata med henne, fick han till slut ur sig.
Det var inget löfte till Lena. Det var en kapitulation inför hans mor.
— Okej? Jag ska prata med henne.
Anna nickade belåtet. Det räckte. Hon hade planterat sitt frö av tvivel och skuld. Nu behövde hon bara vänta.
Två och en halv timme gick. De satt i vardagsrummet. Erik stirrade tomt på den svarta tv-skärmen, medan Anna bläddrade i en tidning hon hade hittat på bordet. När nyckeln vreds om i låset spändes hela Eriks kropp som en sträng.
Lena kom in. Hon var lugn. I hennes ansikte syntes varken ilska eller sårad stolthet. Hon tog av sig sina sneakers, ställde dem prydligt på hyllan och gick in i rummet utan att ägna sin svärmor ens en hastig blick. I stället såg hon på sin man.
— Vill du ha te? frågade hon, som om de just hade kommit hem från en helt vanlig promenad tillsammans.
Den enkla, vardagliga frågan träffade hårdare än en örfil. Den strök ett streck över allt som hänt och gjorde hela scenen liten, fånig och betydelselös. Erik blinkade förvirrat och visste inte vad han skulle svara. Samtidigt lät Anna långsamt tidningen sjunka ner i knät, och i hennes ögon tändes en kall, vredgad låga.
Kriget hade nått en ny punkt.
Men Lena misstog sig. Kriget gick inte in i någon ny fas.