— Erik, ta lite sallad nu, var inte blyg, — sa Maria och sköt fram den tunga kristallskålen mot gästen. — Jag gjorde den själv i morse, precis som vi brukar ha den i familjen.
— Tack, Maria, — svarade notarien med en kort nick och rättade diskret till servetten.
Anna satt längst ut vid bordskanten. Hennes man Johan hade blicken fäst vid tv:n, där nyhetsbilder flimrade förbi utan ljud. Mittemot satt svägerskan Eva och drog nervöst handen genom håret gång på gång.
— Det är ändå en högtidsdag i dag, — fortsatte svärmodern och lät blicken vandra runt i rummet. — Evas födelsedag. Trettionio år. Helt vuxen nu.
— Mamma, börja inte, — mumlade Eva och sänkte ögonen.
— Vadå börja inte? — Marias röst blev genast skarpare. — Du har inte ens ett eget krypin, bara en hyreslägenhet ute i ett sovområde.
— Och avgifterna där är helt vansinniga, — inflikade Johan utan att slita sig från tv-skärmen.
— Just det, — sa Maria triumferande och höjde pekfingret.
Anna tittade ner på dukningen. Mellan fatet med kallskuret och saftkannan låg en röd plastmapp. En helt vanlig kontorsmapp. Maria klappade på den då och då med handflatan, som om den innehöll något särskilt viktigt.
— Vi är ju en familj, — sa svärmodern och vände sig mot Anna. — Man måste ställa upp för varandra.
— Självklart, — svarade Anna jämnt.
Hon kände igen den där rösten. Det var samma tonfall Maria brukade använda när hon delade ut order.
— Jag arbetade hela mitt liv med fastighetsregister, — sa Maria och riktade sig mot notarien. — Varenda handling i den här kommunen har jag haft framför mig. Jag kan varenda rad i regelverket.
— Regler förändras med tiden, Maria, — påpekade Erik milt.
— Ordning förändras inte, — snäste hon. — Ordning är alltid ordning. De äldre bestämmer, de yngre lyssnar.
Återigen slog hon lätt med handen mot den röda mappen.
— Efter skilsmässan blev vår Eva helt ensam, — fortsatte Maria medan hon hällde upp saft. — Underhållet är rena småpengar. Det kommer in så lite på kontot att man knappt kan kalla det pengar.
— Tre hundra kronor, — sa Eva lågt.
— Där hör ni! — Maria slog handflatan i bordet. — Men någonstans måste människan bo. Man kan inte flacka runt hela livet.
Anna tog upp en servett och torkade av fingertopparna.
— Eva har ett ordentligt arbete, — sa hon lugnt. — Hon är administratör.
— Kallar du det arbete? — fräste svärmodern. — Du däremot är lantmäteriingenjör. Du har trygghet. Du äger fastighet.
— Ja, — svarade Anna och mötte hennes blick utan att vika undan. — Jag är ägare.
Maria log. Leendet var brett, men ögonen förblev kalla.
— I en familj delar man med sig, lilla Anna.
Den röda mappen låg kvar mitt på bordet. Anna såg på den och kände hur den välbekanta, iskalla fjädern inom henne drogs ihop. Hon hade sett just den mappen en vecka tidigare. I sin egen hall.
— Johan, häll upp åt Erik, — befallde Maria.
Johan sträckte sig lydigt efter flaskan.
— Tack, men jag dricker inte, — sa notarien och lade handen över glaset.
— Men det är ju fest! — utbrast Maria förnärmat. — Och i dag får vi dessutom dubbel anledning att fira.
— Vilken anledning? — frågade Johan.
— Det får du veta, — sa svärmodern och blinkade åt Eva.
Eva rodnade och tog snabbt en klunk vatten. Anna sa ingenting. Inombords spändes fjädern ännu hårdare.
━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━
När andras nycklar samlas på hög
— Ge mig en reservuppsättning, — hade Maria sagt en månad tidigare, när hon stod i Annas hall.
— Varför då? — Anna höll redan väskan i handen och var sen till jobbet.
— Rören krånglar ofta där ute i stugområdet, — sa svärmodern snabbt och självsäkert. — Jouren kommer inte alltid direkt. Och ditt hus står ju tomt.
— Allt är avstängt där.
— Men om något brister ändå? — Maria korsade armarna över bröstet. — Jag ska bara hålla ett öga på det. Titta förbi en gång i veckan, inte mer.
Anna var utmattad den dagen. Hon hade ett besvärligt uppdrag, handlingar som skulle lämnas in till Lantmäteriet och alldeles för lite sömn bakom sig.
— Ta dem då, — sa hon och lyfte ner nyckelknippan från kroken.
— Så där ja, duktig flicka, — svarade Maria och lät nycklarna försvinna ner i fickan på ett ögonblick.
Det var ett misstag. Anna förstod det redan i samma sekund. Men hon orkade inte ta striden. Hon gav bort nycklarna till sin sommarstuga bara för att få köpa sig lite lugn.
En vecka senare började telefonsamtalen.
— Anna, varför har polykarbonaten i växthuset rasat in? — Marias röst i luren var hård och anklagande.
— Det låg snö på taket i vintras.
— Då skulle du ha skottat! — upprördes Maria. — Jag tog till och med hjälp av grannkvinnan.