och swishade henne femhundra kronor, så hon bar bort allt.
— Jag bad dig aldrig om det.
— Vem skulle annars göra det? Jag är ju mamma. Någon måste tänka på familjen.
Sedan kom historien med räkningarna.
Maria dök upp utan att ha sagt till i förväg och viftade med ett papper i handen.
— Jag tog avin ur er brevlåda. Ni har skuld för sophämtningen. Trehundra kronor i månaden.
Anna drog långsamt in luft och försökte hålla rösten stadig.
— Jag betalar via appen. En gång per kvartal.
— Sådant ska skötas varje månad! — Maria lade räkningen mitt på bordet, som om den var ett bevismaterial. — Jag betalade den själv. Det var hemsk kö på servicekontoret, men jag stod kvar.
— Varför gick du till ett servicekontor för en sophämtningsavi?
— För att det ska vara ordning!
Den gången teg Anna. Johan satt vid köksbordet med mobilen framför sig och läste nyheter.
— Mamma, har du verkligen inget annat att göra? muttrade han utan att lyfta blicken.
— Jo, det har jag visst! — Maria vände sig genast mot sin son. — Ert hus står och förfaller när ingen är där, Anna. Ett hus måste få andas. Du jobbar dygnet runt, och marken ska vara till nytta för familjen, inte växa igen med ogräs.
Det märkliga var att just den meningen lät nästan förnuftig. Anna åkte faktiskt sällan dit. Tre år tidigare hade hon ärvt stugan efter sin pappa. Huset var i gott skick, tomten stor — tusen kvadratmeter.
— Jag åker dit i sommar, sade Anna.
— I sommar! — Maria slog ut med händerna. — Då är det för sent. Eva och jag åker dit i helgen. Vi öppnar upp för säsongen.
— Det är mitt hus, Maria.
— Men vi är ju familj. — Marias leende dök upp igen, lika tomt som alltid. — Ingen tänker ta ditt hus ifrån dig. Vi ska bara vädra lite och torka av damm.
Anna åkte inte efter för att kontrollera. Ännu ett misstag.
Två veckor tidigare ringde Eva en kväll.
— Anna, var har ni sängkläderna någonstans? frågade hon, och det fanns något skuldmedvetet i rösten.
— Vilka sängkläder?
— Ja, i sovrummet. Mamma och jag är här nu. Det är iskallt, så vi satte på elementet.
En kyla spred sig genom Anna, men hon svarade ändå:
— I byrån.
— Tack. Mamma håller på och går igenom saker i garderoben.
— Vilka saker?
— Din pappas.
Anna avslutade samtalet utan ett ord. På fem minuter hade hon fått på sig kläder, beställt en taxi och var på väg ut ur stan. Resan kostade henne omkring etthundrafemtio kronor.
När hon låste upp dörren med sin egen nyckel stod Maria mitt i rummet med en svart sopsäck i händerna.
— Vad håller du på med? Anna höjde inte rösten. Den blev tvärtom låg.
— Slänger skräp, svarade Maria utan att ens rycka till. — Det går knappt att andas här inne.
— Det där är min pappas saker.
— Han är död, Anna. De levande behöver plats.
— Lägg ner säcken.
Maria såg på henne med en prövande blick. Kall. Beräknande.
— Du är självisk, Anna.
— Lägg ner säcken.
Den svarta plasten föll tungt mot golvet.
— Eva har varken ett eget hem eller en vettig man, sade Maria plötsligt, tystare än förut. — Jag är hennes mamma. Så länge jag lever måste jag se till att min dotter klarar sig. Du har det bra, du har ett yrke. Hon bara flyttar runt mellan andrahandskontrakt.
I de orden fanns en verklig smärta, tung och rå. En åldrande mammas oro för sin vilsna dotter. Anna hörde den. Därför körde hon inte ut dem den kvällen. Hon lät dem stanna över natten.
Själv tog hon pendeltåget hem nästa morgon.
Det blev hennes tredje misstag.
Pappersspåret
Några dagar gick. Anna kom hem från jobbet tidigare än vanligt.
I hallen låg en lukt av främmande parfym.
— Johan? ropade hon.
Inget svar. Lägenheten var tyst. Han var fortfarande på jobbet.
Anna gick vidare in i köket. På bordet låg en röd plastmapp. Hon hade aldrig sett den i sitt hem förut. Den var tjock, uppsvälld av papper och knuten med vita band, sådana som brukade finnas i gamla arkivlådor.
Hon tog några steg närmare. Banden var redan uppknutna. Överst låg ett gammalt tekniskt underlag för huset. Hennes handlingar. Just de papper som hennes pappa hade ordnat redan på nittiotalet.
— Var kommer det här ifrån? sade Anna högt, fast ingen fanns där.
Hon började bläddra. Ett utdrag ur fastighetsregistret. En kopia av pappans dödsfallsintyg. En gammal tomtkarta, ritad för hand.
Allt detta hade legat längst ner i skrivbordslådan inne i arbetsrummet.
Då klickade låset i ytterdörren.
Anna rörde sig inte från bordet.
Maria kom in i köket med en matpåse från ICA i handen.
— Oj, sade hon och stannade tvärt. — Du är hemma tidigt.
Anna pekade på den röda mappen.
— Vad är det här?
— Papper, sade Maria.