Maria ställde hastigt ifrån sig matkassen på en stol.
— Jag ville bara se att allt var i ordning.
— Har du gått igenom mitt skrivbord?
— Jag letade efter elräkningarna! svarade Maria genast, som om det var hon som hade blivit anklagad på orättvisa grunder. — Hos er går det ju inte att hitta någonting.
— Ge mig nycklarna till lägenheten.
— Anna, nu går du för långt.
— Nycklarna.
Maria knep ihop munnen. Långsamt fiskade hon upp sin nyckelknippa ur handväskan och släppte den på bordet. Metallen slog mot plasten på den röda mappen med ett hårt klingande ljud.
— Jag försökte bara hjälpa till, pressade hon fram.
Sedan vände hon på klacken och gick. Ytterdörren slog igen bakom henne.
Anna blev stående vid bordet, med blicken fäst vid mappen. De gamla handlingarna samlade hon ihop och lade tillbaka längst ner i lådan i arbetsrummet. Den röda mappen lät Maria däremot bli kvar.
Senare på kvällen öppnade Anna sin arbetsdator. Som lantmäteriingenjör hade hon tillgång till flera register som andra inte kunde komma åt lika enkelt. Hon skrev in det gamla fastighetsnumret från dokumenten som nyss legat utspridda på köksbordet.
Systemet svarade: Objektet är avregistrerat. Gränserna har upphört att gälla.
Anna lutade sig tillbaka och släppte långsamt ut luften. Tre år tidigare hade hon själv gjort gränsbestämningen. Hon hade justerat tomtgränserna och slagit samman marken med en övergiven liten remsa bredvid, en bit kommunal mark som hon köpt loss. Den gamla beteckningen ”Tomt 42” hade försvunnit ur registret. I stället hade fastigheten fått en ny adress: Skogsvägen 7.
De gamla tekniska handlingarna var inte längre värda mer än papperet de var tryckta på.
Anna fällde ner locket på datorn. Hon visste inte varför Maria behövde den gamla fastighetsbeskrivningen. Men en sak visste hon med säkerhet: Maria gjorde aldrig något utan ett syfte.
— Mamma ringde, sade Johan under middagen. — Hon är sårad. Hon säger att du körde ut henne.
— Hon rotade bland mina privata papper.
— Hon är ju äldre. Hon oroar sig bara för arvet.
— Det där är inte hennes arv.
— Vi är faktiskt en familj, suckade Johan.
Det var Marias ord, men de kom ur hennes sons mun. Anna svarade inte. Hon stod vid diskhon och sköljde en tallrik. Svampen gnisslade mot porslinet.
Hon mindes hur Maria brukade skryta om sina kontakter på Lantmäteriet och i kommunens gamla arkiv. ”Jag kan ordna vilken handling som helst genom gamla väninnor, utan att krångla med BankID och sådant”, brukade hon säga.
Anna torkade händerna på kökshandduken. Sedan såg hon på den tomma röda mappen, den som hon fortfarande inte hade kastat.
Fel i registret
Och nu låg samma röda mapp mitt på det dukade festbordet. Mellan potatissalladen och fatet med kallskuret.
— Eva, sade Maria och reste sig. Hon höjde sitt glas med saft som om hon höll ett högtidstal. — Du har fått kämpa alldeles för mycket. Men din mamma tänker inte lämna dig i sticket.
Runt bordet blev det alldeles tyst. Johan slutade tugga. Notarius publicus Erik lade diskret ner sin gaffel.
— Jag har tänkt länge på det här, fortsatte Maria, och rösten darrade av självbelåten högtidlighet. — En familj ska hålla ihop. Och egendom ska komma den till nytta som behöver den mest.
Hon lade handen ovanpå den röda mappen.
— I dag ger jag dig huset.
Eva drog häftigt efter andan och förde handen till munnen.
— Mamma… menar du allvar?
— Fullständigt, sade Maria och knöt upp de vita banden runt mappen. — Här är papperen. Ett gåvobrev.
Hon tog fram ett tjockt vitt ark och räckte det till sin dotter.
Anna satt helt stilla. Inom henne var det märkligt tyst, som om alla ljud hade försvunnit på en gång.
— Men hur då? mumlade Johan. — Det där är ju Annas hus.
— Det är vår familjs hus! snäste Maria. — Jag har ordnat allt via mina gamla kontakter. Jag har folk kvar både i kommunarkivet och kring fastighetsregistret. Det var jag som en gång såg till att den där tomten hamnade rätt i handlingarna. Jag har rätt att göra det här.
— Du är inte ägare, mamma, sade Johan lågt.
— Jag är mor. Och jag vet hur man får saker gjorda enligt reglerna, svarade Maria och såg triumferande på Anna. — Förlåt, lilla Anna, men du behöver inte det där huset. Flickan har ingenstans att bo.
Med darrande händer tog Eva emot papperet. Tårar glimmade i hennes ögon.
— Min svärmor har alltså gett bort mitt hus till sin dotter, sade Anna, jämnt och tydligt, nästan stavelse för stavelse.
— Ja, det har jag, sade Maria och höjde stolt hakan.
— Får jag se? Anna sträckte fram handen.
Eva sneglade osäkert på sin mor.
— Ge henne det, sade Maria. — Hon kan lika gärna få läsa själv. Allt är i sin ordning. Stämpeln finns där.
Anna tog emot arket.
Det var verkligen ett gåvobrev. Utskrivet på en bra skrivare, prydligt och formellt. Under rubriken ”Givare” stod namnet Maria Andersson. Under ”Gåvotagare” stod Eva Andersson.
Anna lät blicken glida längre ner på sidan och stanna vid avsnittet med rubriken ”Avtalets föremål”.