Hon läste vidare utan att någon sade ett ord. I rummet fladdrade bara tv-bilden, fortfarande utan ljud.
— Här står fastighetsbeteckning 50:12:0000000:42, sade Anna och lyfte blicken från papperet. — Och adressen anges som tomt nummer fyrtiotvå.
— Precis som det ska vara, svarade Maria och nickade stelt.
Anna såg inte på henne när hon talade igen. Orden var riktade åt ett annat håll.
— Hon visste inte att handlingarna sedan länge hade en helt annan adress.
Erik smalnade med ögonen.
— Får jag titta? frågade han lågmält och tog varsamt dokumentet ur Annas hand.
Han lät blicken löpa över raderna, först snabbt, sedan långsammare. Därefter stack han handen innanför kavajen, plockade fram ett par glasögon och satte dem på näsan.
— Maria, sade han, och nu var rösten inte längre vänskaplig utan saklig, nästan kylig. — Vilket underlag använde du när du upprättade det här avtalet?
— Fastighetspärmen! Den riktiga! Med blå stämpel och allt!
— Den här beteckningen avregistrerades för tre år sedan, sade Anna och mötte svärmoderns blick utan att vika undan. — Huset och marken slogs ihop och gränserna fastställdes på nytt. Numera är adressen Skogsgatan sju. Ett annat nummer, andra koordinater, en annan registrering.
Maria blev alldeles stilla. Det självsäkra leendet som nyss legat på hennes läppar gled långsamt bort. Hennes plan hade börjat krackelera redan vid första kontrollen, och den bestämda minen ersattes av något tomt och förvirrat.
— Vad är det du står och säger? fick hon ur sig.
Erik lade ner gåvobrevet på bordsskivan.
— Det här är alltså en överlåtelse av ett objekt som inte längre existerar i registret. Rent juridiskt är avtalet inte mer än ett papper. Man kan inte skänka bort något som inte finns registrerat. Och man kan definitivt inte ge bort något man inte äger.
— Jag hade kontrollerat det! skrek Maria, och rösten brast. — Nina på arkivet bekräftade allt för mig!
— Nina på arkivet tittade i ett gammalt system som inte har uppdaterats sedan början av 2000-talet, sade Anna och reste sig från stolen. — Det hon gav dig var ett utdrag över en skuggpost. En fastighet som bara finns kvar i gamla papper.
Eva stirrade först på sin mor, sedan på dokumentet på bordet.
— Mamma? viskade hon. — Tänkte du verkligen ge mig någon annans hus med hjälp av ogiltiga handlingar?
— De är inte ogiltiga! ropade Maria. — Det finns ju en stämpel!
Hon ryckte åt sig arket. Fingrarna darrade medan hon gång på gång läste samma rader, som om orden kunde ändra betydelse om hon bara stirrade tillräckligt hårt på dem.
Förvirringen i rummet övergick i en tung tystnad. Maria sade ingenting mer. Hon såg på den röda pärmen som om den hade svikit henne personligen.
Johan satt orörlig. Hans ansikte hade tappat all färg.
— Varför gjorde du det här? frågade han till slut. Han lät som någon som just fått ett slag mot bröstet.
Maria höjde långsamt blicken mot Anna. Vreden var borta ur hennes ögon. Kvar fanns bara paniken hos en människa som insett att hon inte längre styrde händelserna.
— För att hon inte är en av oss, sade hon. — Hon är främmande. Men ni är mina. Jag ville att vi skulle ha något eget.
— Ni har redan något eget, svarade Anna stilla. — Din lägenhet.
Hon gick fram till stolen och tog upp sin väska.
— Det här kalaset är slut, sade hon och vände sig mot Johan. — Kommer du?
Johan hade händerna hårt knutna kring bordskanten. Han såg på sin mor. Sedan såg han på Anna.
— Jag kommer senare, sade han dovt.
Anna nickade kort. Det var också ett svar.
— Anna, vänta, sade Erik och reste sig han med. — Jag kör dig. Jag ska åt samma håll.
Tomrummet
Färden tillbaka in till stan tog ungefär en timme. Erik körde lugnt och utan att slå på radion. Vägen låg mörk framför dem, och gatlyktorna passerade som bleka streck över vindrutan.
Efter en lång stund sade han:
— Jag följde egentligen bara med som bekant till familjen. Jag hade inte väntat mig att hamna mitt i en så dålig föreställning.
— Förlåt, sade Anna utan att vända bort blicken från sidorutan.
— Du har ingenting att be om ursäkt för. Du uppträdde fullständigt korrekt.
Anna svarade inte.
Korrekt. Ordet skavde. Hon hade låtit Maria ta nycklarna. Hon hade låtit henne rota bland papper, ställa frågor, flytta gränser. Hon hade låtit dem tro att hennes tystnad betydde att hon var svag.
När hon kom hem öppnade hon dörren till sin tomma lägenhet och gick in utan att tända.
Hallens stillhet slog emot henne. Ingen tv stod på i bakgrunden. Inga tunga steg fick golvet att knarra. Ingen Johan som rörde sig mellan rummen som om allt självklart tillhörde honom.
Anna gick in i köket. Bordet var avplockat och rent.
Hon tog upp telefonen, öppnade Lantmäteriets e-tjänst och beställde ett färskt utdrag ur fastighetsregistret. Tio minuter senare kom filen.
Hon öppnade pdf:en.
Ägare: Anna.
Inskrivningar och begränsningar: inga registrerade.
Hennes namn. Endast hennes.
Anna lade telefonen på bordet, på exakt den plats där den främmande röda pärmen tidigare hade legat. Nu fanns där ingenting.
Och för första gången på mycket länge kändes just den tomheten helt rätt.
Skulle hon någonsin kunna lita på människor igen, när de själva kallade sig hennes familj?