— Du är faktiskt skyldig, — förkunnade Birgitta och sörplade i sig mitt samlar-oolong med ett ljud som fick mig att tänka på ett avlopp som rensas med våld. — Du gifte dig med min son, alltså tog du över både hans tillgångar och hans skulder. Och jag är hans största skuld. Nej, usch, jag menar tillgång! Nåväl, Anna, spela inte dum nu. Fram med kortet.
Jag betraktade min svärmor. I hennes ögon, kraftigt inramade av något kolsvart, glimmade samma beslutsamhet som hos en bullterrier som just fått syn på en herrelös korv. Min man Erik satt bredvid och hade dragit upp axlarna så högt att huvudet nästan försvann, som en rädd sköldpadda i en grovstickad tröja.
— Birgitta, — sa jag och sköt försiktigt undan skålen med kakor innan även den hann bli föremål för hennes privata övertagande. — Låt oss reda ut den juridiska sidan. När jag gifte mig lovade jag kärlek och trohet till Erik. Jag skrev inte under på att finansiera dina ekonomiska luftslott.
Svärmor stelnade med pepparkakan halvvägs mot munnen. Det var ett sådant där ögonblick när två hårda viljor möts rakt framifrån — närmare bestämt hennes fräckhet mot min vältränade förmåga att inte låta mig rubbas.
Allt hade börjat tre månader tidigare. Erik blev uppsagd. Företaget där han arbetade som ingenjör föll ihop med samma elegans som ett korthus i korsdrag. Erik är egentligen en fantastisk man: händig, klok och med hjärtat på rätt ställe, men själen är gjord av tunnare glas än han själv vill erkänna. Medan han skickade ansökningar, skrev om sitt cv och gick på intervjuer höll jag vår ekonomi flytande utan större dramatik. Jag jobbar som finansanalytiker och trivs betydligt bättre med siffror än med känsloutbrott.
Birgitta däremot vädrade förändring. Så fort hon insåg att sonens inkomster tillfälligt hade sjunkit, drog hon slutsatsen att den nya utfodringsplatsen rimligen borde vara jag.
Tidigare var det Erik hon mjölkade på pengar. Ena gången gällde det en ”akut operation”, andra gången nya fönster, trots att hennes fönster byttes oftare än en tonåring byter humör. Erik suckade, men betalade. ”Det är ju mamma”, brukade han säga. Nu hade den kranen stängts av, och då bestämde sig mamma för att gå direkt till källan.
Den första varningssignalen kom ganska diskret.
— Anna lilla, — kvittrade hon i telefon för en vecka sedan. — Räkningen för el och avgifter har kommit, och siffrorna är rena skräckfilmen. Erik svarar inte. Kan du föra över femhundra kronor?
Jag gjorde det. Jag ville inte störa min man just då, eftersom han satt med en viktig arbetsuppgift inför en rekrytering.
Nästa signal var inte längre ett pling, utan en hel kyrkklocka. Hon dök upp hemma hos oss utan att höra av sig först, precis när vi satt och åt middag.
— Åh, räkor! — utbrast hon och marscherade rakt in i köket utan att ta av sig skorna. — Och ni påstår att ni inte har pengar.
— Jag har pengar, — svarade jag med ett leende. — Erik befinner sig bara i en tillfällig kreativ paus.
— Just det! — Hon sjönk tungt ner på en stol. — Du har. Och din mans mor har bara högt blodtryck och en gammal soffa. På tal om soffan, förresten. Jag har sett en hörnsoffa, ”Bergamo”. Med massage … alltså, ja, bara med massage. Den kostar bara femton tusen kronor. Du kan väl ta den på avbetalning i ditt namn? Banken säger säkert ja till dig, du har ett hederligt ansikte.
Den gången skämtade jag bort saken och sa att mitt ansikte redan låg på bankens spärrlista på grund av överdriven skönhet. Men Birgitta tog inte humorn som jag hade hoppats.