Anna blev stående i dörröppningen till sovrummet och stirrade på förödelsen Maria hade lämnat efter sig i garderoben. Flera hyllor gapade tomma, som om någon hade dragit fram med en stormvind. På sängen låg det som fått vara kvar i en prydlig hög: grå blusar, mörka kjolar som slutade vid knäna och anonyma koftor utan minsta färg eller liv. Allt sådant som svärmodern tydligen ansåg passande för en gift kvinna.
— Var är mina kläder? frågade Anna, och rösten skakade av ilska hon med möda höll tillbaka.
Maria svarade utan att ens vända sig om. Hon stod framför spegeln och höll på att hänga upp en ny ram med fotografiet av någon främmande man.
— Jag slängde lite olämpliga trasor. En gift kvinna ska inte springa omkring i sådana utmanande plagg. Nu ser du åtminstone ut som en anständig hustru till min son.
Det var som om något brast inom Anna. Ett år. Ett helt år hade hon uthärdat den här formen av tyranni, förklädd till omtanke. I ett år hade hon lyssnat på predikningar om hur man lagar mat på rätt sätt, hur tvätt ska vikas och hur en make bör tas emot när han kommer hem. I ett år hade hon sett sin egen tvårumslägenhet förvandlas till ett museum över dålig smak, fullt av prydnadssaker, virkade dukar och tavlor med kattungar.
— Det där var min röda favoritblus! utbrast Anna, och tårarna brände bakom ögonlocken. — Och den blå klänningen som Erik gav mig på min födelsedag!
— Den var alldeles för kort, sade Maria och ryckte likgiltigt på axlarna medan hon slog in ännu en spik i väggen. — Och urringningen var oanständig. Vad skulle folk tro? Att min son gift sig med någon lättsinnig flicka?
— Erik! ropade Anna och rusade ut i hallen. — Erik, kom hit genast!
Hennes man dök upp från köket med en smörgås i handen och ett osäkert, nästan skyldigt leende på läpparna.
— Anna, vad är det nu? Mamma sa bara att hon ville hjälpa dig att rensa i garderoben…
— Hjälpa? Anna höll nästan på att tappa andan av upprördhet. — Hon har kastat bort hälften av mina saker! Utan att fråga mig! När jag inte ens var hemma!
Erik skiftade besvärat från ena foten till den andra.
— Mamma, kanske borde du ha frågat först… började han försiktigt.
— Vad finns det att fråga om? Maria kom ut ur sovrummet med borrmaskinen i handen. — I en familj delar man på allt. Lägenheten är gemensam, och då är väl sakerna det också. Som den äldsta kvinnan i hemmet har jag rätt att skapa lite ordning.
— Gemensam? Anna kände hur en kall vrede spred sig genom kroppen. — Vad menar du med gemensam? Jag köpte den här lägenheten för mina egna pengar innan jag gifte mig! Jag sålde mormors etta och lade till av mina egna besparingar!
— Anna, skrik inte, bad Erik, men det fanns ingen styrka i hans röst. — Mamma är äldre. Det är svårt för henne att bo ensam i sin lägenhet. Hissen fungerar knappt och värmen är dålig…
— Men här går det tydligen utmärkt för henne att förstöra mitt liv! Anna vände sig tvärt mot svärmodern. — I ett helt år har jag stått ut med era föreläsningar! I ett år har ni flyttat runt mina möbler, hängt upp era bilder och talat om för mig hur jag ska leva. Men nu har ni gått för långt!