Maria ställde ifrån sig borrmaskinen på hallbordet och lade armarna i kors över bröstet.
— Jag försöker bara göra folk av dig, otacksamma människa. Jag lär dig hur en ordentlig hustru ska vara. Och du står här och skriker åt någon som är äldre än du. Var är din respekt?
— Respekt? Anna kände hur den allra sista resten av tålamod brast inom henne. — För någon som behandlar mina saker som om de vore hennes egna? För någon som på ett år har förvandlat mitt hem till ett förråd för sina prydnader och gamla småsaker?
En skugga av förvåning drog över Marias ansikte. Under hela året hade Anna aldrig höjt rösten mot henne på det sättet.
— Erik! Hör du hur din fru talar till mig? ropade Maria och vände sig mot sin son.
Men Anna kunde inte längre hejda sig. Den röda blusen som svärmodern hade kastat bort hade hon fått av sin bästa väninna. Den blå klänningen var den första presenten Erik någonsin gett henne. Det var inte bara tyg som hade försvunnit. Det var minnen, små delar av hennes liv, av den hon var.
— Nu räcker det! Anna vände sig mot Maria och såg henne, för första gången på länge, rakt in i ögonen. — Jag tänker inte finna mig i det här en enda dag till.
— Anna, lugna dig, försökte Erik ingripa, men hon avbröt honom med en skarp handrörelse.
— Nej, jag tänker inte lugna mig! Hon gick över till att säga du, vilket fick Marias ögonbryn att flyga upp. — Om du har ork att flytta möbler, rota i mina garderober, slänga mina kläder och borra hål i väggarna, då har du också ork att ta dig upp till femte våningen i din egen lägenhet.
— Hur vågar du! utbrast Maria, röd av indignation. — Jag är din mans mor!
— Och? Ger det dig rätt att styra över mitt liv? Anna gick fram till ytterdörren och slog upp den på vid gavel. — Det här är min lägenhet. Jag köpte den innan vi gifte oss. Så nu går du härifrån.
Hon pekade mot trapphuset med en hand som darrade, inte av osäkerhet utan av den ilska hon hållit tillbaka alldeles för länge.
Maria stod som förstenad med halvöppen mun. Erik blev kritvit i ansiktet.
— Anna, vad håller du på med? Mamma…
— Din mamma klarar sig utmärkt, avbröt Anna utan att flytta sig från dörren. — Om hon kan ägna timmar åt att gå igenom min garderob, släpa runt möbler och sätta upp hyllor, då är hon fullt kapabel att bo själv.
— Erik! Maria slog ut med händerna och vände sig vädjande mot honom. — Ska du verkligen låta henne behandla mig så här?
Erik såg från sin mor till sin fru och tillbaka igen, som om han letade efter ett svar som inte fanns. Anna såg hans förvirring, men den här gången tänkte hon inte backa. Hon hade gjort det för många gånger redan.
— Du får välja, sade hon till sin man, med en röst som var låg men stenhård. — Antingen packar hon sina saker och flyttar tillbaka till sin lägenhet, eller så ansöker jag om skilsmässa. Och den här bostaden är min. Jag har all rätt i världen att bestämma vem som får bo här.
Maria försökte återta sin vanliga överlägsna ton.
— Du är dum, Anna. I en familj finns det inget ”mitt” och ”ditt”. Allt hör till alla.
— Nej! Anna nästan skakade av vrede. — Det här är inte gemensamt. Det är min lägenhet, köpt för mina pengar, innan äktenskapet. Om du inte kan acceptera det och respektera gränserna, då finns det ingen plats för dig här.
Svärmodern såg osäkert på sin son.
— Erik, säg något till henne…
Men när Erik såg sin hustrus bleka, beslutsamma ansikte förstod han att situationen inte längre gick att vifta bort.