det inte längre fanns något att skämta bort. Han hade aldrig tidigare sett Anna sådan. För ett år sedan hade hon varit mjukare, mer följsam, nästan överdrivet tålmodig. Hon hade nickat åt hans mamma, försökt anpassa sig, släta över, göra alla nöjda. Nu stod en helt annan kvinna framför honom: rakryggad, blek av anspänning, men orubblig.
— Mamma, sade han lågt, kanske är det faktiskt bäst att…
— Vad menar du? Maria stirrade på honom som om hon inte kunde tro sina öron. — Tänker du ta hennes parti nu?
Erik sänkte blicken och drog handen över nacken.
— Jag försöker ta familjefridens parti, svarade han dämpat. — Och om Anna känner så här… då kanske hon verkligen behöver få ha sitt eget utrymme.
Maria sade ingenting. Hon vände sig bara om och gick med stela steg in i rummet där hon hade bott. Strax därefter hörde Anna hur lådor drogs ut, hur tyg prasslade och hur resväskor öppnades med ett raspande ljud. Varje litet ljud träffade henne märkligt hårt. I bröstet spred sig en lättnad som nästan gjorde ont, men bredvid den låg skulden som en kall sten.
Erik kom fram till henne.
— Anna… började han försiktigt. — Måste det verkligen bli så här definitivt? Hon är ju ändå en äldre kvinna.
— Äldre, ja. Men knappast hjälplös, svarade Anna torrt. — Om hon har haft kraft nog att möblera om hela mitt liv, då har hon säkert kraft nog att ordna sitt eget.
En timme senare stod Maria i hallen med två fullpackade väskor vid fötterna. Ansiktet var stelt som en mask, och munnen hade dragits ihop till ett smalt, hårt streck.
— Kom ihåg en sak, Anna, sade hon innan hon gick. — Familjen är helig. Och du håller på att slå sönder den.
Anna mötte hennes blick utan att höja rösten.
— Nej. Jag försöker rädda den från att gå sönder helt.
Erik bar ut väskorna och följde sin mamma ner till bilen. Anna stod kvar vid fönstret och såg dem försvinna från gården. När bilen rullade iväg kände hon hur något inom henne släppte, men oron försvann inte. Den blandade sig med lättnaden och gjorde känslan nästan overklig.
När Erik kom tillbaka fann han henne i sovrummet. Hon satt på sängkanten med ett fotografi i händerna. Det var deras bröllopsbild.
— Anna, sade han varsamt. — Ångrar du dig?
— Över vad? frågade hon utan att lyfta blicken från bilden.
— Över att du var så hård mot mamma.
Då såg hon upp. Blicken var trött, men klar.
— Ångrar du att du under ett helt år lät henne göra mitt liv till en mardröm?
Erik satte sig bredvid henne.
— Jag trodde att hon bara ville hjälpa till.
— Hjälpa? Anna drog på munnen, men det fanns ingen glädje i leendet. — Hjälp är när man frågar först. När någon bestämmer över andras saker, tar plats utan lov och gör om ett hem som inte är deras, då heter det inte hjälp. Då är det ett intrång.
De blev sittande tysta en stund. Erik såg sig omkring i lägenheten, nästan som om han betraktade den för första gången. Och plötsligt lade han märke till allt det han tidigare hade vant sig vid: moderns små prydnader på hyllorna, hennes tavlor på väggarna, möbler som flyttats efter hennes smak och inte deras. På ett år hade hemmet förändrats så mycket att det knappt längre gick att känna igen.
— Vet du, sade han till slut, jag tror att jag först nu förstår hur lite av dig som finns kvar här.
Anna nickade långsamt.
— Jag har känt mig som en gäst i mitt eget hem. Varje dag har jag behövt försvara min rätt att tycka något, att ha mina vanor, att låta mina saker vara ifred.
— Men mamma… klarar hon sig verkligen?
Anna reste sig och gick fram till fönstret.
— Självklart gör hon det. Du såg ju själv med vilken energi hon byggde om vårt liv efter sin vilja. Den kvinnan har ork för tio personer.
Hon blev stående vid rutan och såg ut över den mörknande staden.