Erik kom fram och ställde sig bredvid henne vid fönstret.
— Hon ringde, sa han lågt. Hon sa att hon kommer att sakna oss.
Anna svarade inte genast. Hennes blick vilade på stadens kvällsljus, men tankarna var någon helt annanstans. I morgon skulle hon för första gången på ett helt år vakna utan att någon kommenterade frukosten, utan anmärkningar om hur täcket låg, utan välmenande instruktioner om hur ett hem egentligen borde skötas.
— Anna, sa Erik och lade armarna om hennes axlar. Förlåt. Jag borde ha stått upp för dig långt tidigare.
— Ja, det borde du, svarade hon stilla, utan att dra sig undan. Men du gjorde det inte. Du var mer rädd för att göra din mamma ledsen än för att såra din fru.
Han teg en stund.
— Jag trodde att du klarade det.
— Det gjorde jag också. Ända tills i dag. Anna vände sig mot honom. När hon kastade mina saker var det inte längre bara att hon gick över gränsen. Det var en förolämpning. Något personligt.
Erik nickade tungt.
— Nu förstår jag det.
Månaden som följde blev märkligt stillsam. Maria ringde sin son varje dag, men hon bad aldrig att få prata med Anna. Under tiden började Anna steg för steg ta tillbaka lägenheten. Prydnadssaker som aldrig hade passat in plockades bort, tavlor hängdes där hon ville ha dem och möblerna flyttades tillbaka till de platser som en gång hade känts självklara.
När Erik bar ut resten av sin mammas tillhörigheter från rummet hjälpte Anna honom att packa ner dem. De sa inte mycket till varandra medan de vek, sorterade och lade saker i kartonger. Det fanns ingen ilska i rörelserna längre. Bara en tyst beslutsamhet. Det här borde ha gjorts för länge sedan.
— Tänk om mamma slutar höra av sig helt? frågade Erik medan han vek ihop hennes filtar och lade dem överst i en låda.
— Det gör hon inte, svarade Anna lugnt. Hon kommer bara att behöva lära sig var gränsen går.
Och det var precis vad som hände. Efter två månader kom Maria för första gången på besök igen. Hon hade med sig en hembakad paj och uppförde sig nästan överdrivet artigt. Hon kommenterade inte maten, gav inga råd om städning och flyttade inte ens på en liten skål som stod snett på bordet.
Under middagen sneglade hon försiktigt på Anna och frågade:
— Anna lilla… den där röda blusen. Tror du att det går att hitta en likadan någonstans?
Anna mötte hennes blick.
— Den hade inte behövt kastas från början.
Maria sänkte ögonen och nickade.
— Jag kanske gick för långt då. Jag ville ju bara väl.
— Att vilja väl börjar med att fråga, sa Anna. Rösten var inte hård, men den vek inte undan.
När Maria hade gått och dörren stängts bakom henne stod Erik kvar i hallen en stund.
— Hon har förändrats, sa han till slut.
Anna skakade på huvudet.
— Nej. Hon har bara förstått att jag inte tänker stå tyst och ta emot vad som helst. Och att jag faktiskt kan sätta stopp.
De möttes mitt i lägenheten och höll om varandra. Runt dem fanns återigen deras egna saker, deras ordning, deras hem. Anna insåg då att man ibland måste visa tänderna för att ingen längre ska behandla en som ett fogligt djur. Och att kärlek till familjen inte betyder att man ska suddas ut tills ingenting av en själv finns kvar.
Maria ringde därefter mer sällan. När hon ville komma förbi frågade hon alltid först om det passade. Hon lärde sig att knacka på dörren i stället för att använda sina egna nycklar som om bostaden fortfarande var hennes. Och aldrig mer rörde hon Annas saker utan att få lov.
För till slut hade hon förstått det viktigaste: varje människa behöver sina gränser, även bland de närmaste. Kanske allra mest där.