— Min sons brud är ett misstag, sade Birgitta Johansson rakt in i mikrofonen och pekade på mig.
Ett helt rum med hundra gäster blev knäpptyst.
Efter några sekunder hördes ett skratt. Kort, stelt och obekvämt. Det kom från fru Nilsson vid bordet intill. Hon pressade handen mot munnen, men ögonen avslöjade henne.
— Hon är tjugosex, fortsatte Birgitta. Min son är trettiotre. Han behöver en kvinna som är mer mogen. De har känt varandra i åtta månader. Åtta! Det räcker inte för att gifta sig.
Herr Larsson tog upp sin mobiltelefon. Han filmade. Hans fru lutade sig mot kvinnan bredvid och viskade: ”Det här händer inte… hon kan väl inte mena allvar?”
Men det gjorde hon.
— Därför säger jag, som brudgummens mor, helt öppet: jag godkänner inte det här äktenskapet. Birgitta höjde sitt champagneglas. Men vad ska man göra? Ungdom. Dumhet. Kärleken är blind, eller hur? Så jag skålar ändå. För brudparet. Må det åtminstone hålla i ett år.
Någon längre bort skrattade högt. Sedan hakade fler på. Till slut fnissade nästan hela raden vid de bakre borden.
En ung tjej vid grannbordet böjde sig mot sin väninna och mumlade: ”Stackars bruden. Gud, vad förnedrande.” Väninnan svarade lågt: ”Filmar du? Lägg upp det på Instagram.”
Jag satt vid honnörsbordet. I brudklänningen jag hade letat efter i tre månader. Med blomsterkransen i håret, den som mamma hade bundit åt mig samma morgon. Bredvid mig satt Erik, min alldeles nyblivne make, med blicken fastnaglad i tallriken. Händerna låg hårt knäppta i knät. Han verkade inte ens andas.
Det hade gått tjugo minuter sedan vigseln.
På mitt eget bröllop.
Inför hundra inbjudna gäster.
I restaurangen som min pappa ägde.
Och min svärmor hade just förklarat att jag var ett misstag.
Birgitta lade ifrån sig mikrofonen på bordet igen. Sedan log hon. Ett sådant leende som säger: äntligen fick jag säga det högt, och ingen kan stoppa mig. Hon gick tillbaka till sin plats. Eriks syster, Maria, stirrade på henne med halvöppen mun, men hon sade inte ett ord.
Pappa satt vid bordet bredvid. Jag såg hur musklerna i hans ansikte spändes. Hur han kramade glaset så hårt att jag trodde att det skulle spricka mellan fingrarna. Hur han såg på mig — i min vita klänning, med mascaran utsmetad under ögonen och händerna hårt sammanflätade.
Han såg Erik också.
Erik som satt där orörlig som en staty. Erik som inte hade sagt ett enda ord. Erik som inte ens lyfte blicken mot sin mamma. Inte mot mig heller.
Och han såg Birgitta.
Hon hade återvänt till sitt bord med en segrares min. Hon tog en klunk champagne och log mot gästerna som nyfiket följde varje rörelse hon gjorde.
Då reste sig pappa.
Han gick fram till sitt bord, grep tag i sitt glas och tömde det i ett enda svep. Sedan ställde han ner det igen med sådan kraft att det klingade skarpt mot bordsskivan.
Alla i restaurangen vände sig om.
Pappa gick mot mikrofonen. Han tog den i handen. Först såg han på Birgitta Johansson. Sedan vände han blicken mot mig.
— Ursäkta, sade han stilla, men rösten var hård som stål. Får jag säga något?
På morgonen hade jag vaknat i mitt gamla flickrum hemma hos mina föräldrar, i rummet där jag hade bott under mina första tjugosex år.
Det var min bröllopsdag.
Jag borde ha varit lycklig. Jag borde ha känt den där pirriga nervositeten, den varma sortens oro som nästan liknar glädje. Jag borde ha längtat.