I stället låg rädslan som en kall sten i magen.
Kvällen innan hade Birgitta Johansson kommit hem till oss — till lägenheten där Erik och jag hade bott tillsammans de senaste åtta månaderna — och utan omsvep sagt:
— Jag tror inte att det blir något bröllop i morgon.
Erik stod vid köksbänken och höll på att brygga kaffe. Han vände sig långsamt om.
— Mamma, snälla. Inte i kväll.
— Min pojke, jag säger bara som det är. Den där flickan är inte rätt för dig.
— Mamma, jag älskar henne. Vi har redan bestämt oss.
— Inte än, rättade hon honom. På papperet, kanske. Men själva vigseln är i morgon. Och jag säger dig: tänk efter en gång till.
Jag stod kvar mitt på köksgolvet och kände hur luften tog slut.
Erik såg först på mig, sedan på sin mor.
— Det finns inget mer att prata om, mamma. Den här diskussionen är över.
— Nåväl, suckade Birgitta och drog kappan tätare om sig. Men kom inte sedan och säg att jag inte försökte varna dig.
Sedan gick hon.
Den natten fick jag knappt en blund. Jag låg med huvudet mot Eriks axel och viskade:
— Tänk om hon har rätt?
— Det har hon inte, svarade Erik genast. Anna, du vet hur mamma är. Hon behöver bara tid. Hon kommer att vänja sig.
— Hon har haft åtta månader på sig, mumlade jag. Och ändå får hon mig hela tiden att känna mig som om jag aldrig räcker till.
— Det handlar inte om dig. Hon är van vid att ha mig för sig själv. Jag har alltid varit mammas pojke. Men nu är jag din man. I morgon kommer alla att se det.
Han somnade strax efteråt.
Det gjorde inte jag.
På morgonen hjälpte mamma mig i klänningen. Den var vit, enkel och vacker på ett stillsamt sätt. När jag såg mig i spegeln såg jag nästan ut som någon ur en saga.
— Du är så vacker, Anna, sade mamma, och hennes ögon fylldes av tårar.
— Mamma, jag är rädd.
— Rädd för vad, älskling?
— Att Birgitta ska förstöra allt.
Mamma skakade på huvudet.
— Det kommer hon inte att få göra. Din pappa tillåter det inte. Det här är vår dag. Din dag. Och din pappa vet precis vad den betyder.
Pappa ägde restaurangen Gyllene gåsen, den finaste i stan. Där hölls bröllop, födelsedagsfester och företagsmiddagar. Alla kände till honom. Alla visade honom respekt.
Och just den dagen var det hans egen dotters bröllop han stod värd för.
När vi kom fram var lokalen redan fylld. Hundra gäster. Blommor överallt. Musik som svävade genom rummet. Borden var dukade så vackert att de hade kunnat fotograferas för ett magasin.
Pappa gick först fram mot vigselplatsen. Jag följde efter honom. Erik väntade där framme, och när våra blickar möttes log han.
Ceremonin blev av. Vi lovade varandra trohet. Vi kysstes. Applåderna fyllde rummet.
Sedan gick vi till borden.
Sedan kom skålarna.
Och därefter reste sig Birgitta Johansson.
Hon tog mikrofonen.
Och hon sade de där orden.
Nu stod pappa själv vid mikrofonen. Han såg på Birgitta Johansson, som satt kvar vid sitt bord med ett självsäkert, nästan belåtet leende.
— God kväll, sade pappa lugnt. Jag heter Lars Andersson. Jag är brudens far. Och jag äger den här restaurangen.
Birgitta stelnade till. Leendet rann av henne.
— Fru Johansson, fortsatte pappa, ni har just förnedrat min dotter. På hennes bröllopsdag. Inför hundra gäster. I min restaurang.
— Herr Andersson, jag sade bara sanningen…
— Tyst, avbröt pappa.
Han höjde inte rösten. Han lät inte hotfull. Det var värre än så. Han lät orubblig.
Birgitta knep ihop munnen.
— Det här är min restaurang, sade pappa. Här är det jag som avgör vem som får stanna. Och ni, fru Johansson, har precis förlorat den rätten.
— Vad ska det där betyda? Birgitta reste sig häftigt.
— Det betyder att jag ber er lämna salen. Nu.
Hundra människor blev alldeles stilla. Ingen rörde sig. Det var som om hela rummet höll andan.
Birgitta skrattade till, men skrattet lät spänt och skört.
— Ni kan inte mena allvar. Min son har precis gift sig här!
Pappa såg på henne utan att vika undan med blicken och förberedde sitt svar.