— Er son, sade pappa och lät blicken glida mot Erik, har nyss gift sig med min dotter. I min restaurang. Ett bröllop som jag har betalat. Och ni valde att förödmjuka henne inför alla.
— Erik! Birgitta vände sig tvärt mot honom. Säg något!
Erik satt kvar på sin stol. Han stirrade ner i tallriken, med händerna hårt knäppta i knät.
— Erik! upprepade hon, skarpare den här gången.
Han svarade inte.
Pappa vände sig mot honom.
— Erik, sa han lugnt. Står du på din mammas sida? Eller på din hustrus?
Erik lyfte långsamt huvudet. Först såg han på pappa. Sedan på Birgitta. Till sist på mig.
— Jag… jag vet inte vad jag ska säga.
— Säg att din mamma ska gå, sa pappa.
— Men hon är ju min mamma…
— Och Anna är din fru. För mindre än en timme sedan lovade du att älska henne och skydda henne.
Erik öppnade munnen, men inget ljud kom.
Då vände pappa sig åter mot Birgitta.
— Fru Johansson. Ni lämnar lokalen. Omedelbart.
— Ni kan inte kasta ut mig! skrek hon.
— Jo, det kan jag. Jag äger stället. Och jag har rätt att avvisa den som stör ordningen. Övervakningskamerorna har spelat in allt. Hundra gäster hörde vad ni sa. Antingen går ni självmant, eller så tillkallar jag vakter.
Birgitta blev först blossande röd. Sedan rann färgen ur ansiktet. Hon ryckte åt sig sin handväska.
— Erik, vi går!
— Nej, sa pappa. Erik är min svärson. Han är välkommen här. Det är inte ni.
— Erik! ropade Birgitta. Följer du med mig eller inte?
Erik såg på mig. Därefter på sin mamma. Sedan på pappa.
— Jag… jag måste följa med mamma.
— Nej, svarade pappa. Det måste du inte.
— Men hon är ensam.
— Hon är en vuxen kvinna, sa pappa. Hon kan ta sig hem.
Erik reste sig ändå. Han gick fram till Birgitta.
— Förlåt, Anna, mumlade han över axeln. Jag måste bara se till att hon klarar sig.
Och så gick han.
Tillsammans med sin mamma.
Ut ur restaurangen.
Bort från sitt eget bröllop.
I salen satt hundra människor utan att säga ett ord. Ingen visste var de skulle fästa blicken eller vad de borde göra.
Pappa kom fram till mig och tog varsamt min hand.
— Anna, älskling. Kan du resa dig?
Jag gjorde det. Benen skakade så mycket att jag knappt litade på dem.
Han ledde mig fram till mikrofonen.
— Kära gäster, började han. Jag ber om ursäkt för det som just inträffat. Min svärson har valt att lämna sitt bröllop tillsammans med sin mor. Det är hans beslut.
Han tystnade ett ögonblick. Tog upp en näsduk och torkade sig under ögonen.
— Men min dotter är fortfarande här. Och vi tänker fortsätta fira henne. För det förtjänar hon. Hon förtjänar en kväll omgiven av människor som älskar henne. Människor som visar henne respekt.
Någon började applådera. Sedan anslöt sig fler. Och ännu fler.
Efter några sekunder dånade hela lokalen av applåder.
Jag stod där framför mikrofonen i min brudklänning. Utan brudgum.
Pappa drog mig intill sig.
— Ska vi åka hem, älskling?
Jag skakade på huvudet.
— Nej. Vi stannar. Vi firar.
— Är du säker?
— Ja. För du har rätt. Jag förtjänar det.
Bröllopsfesten fortsatte. Utan brudgum. Utan svärmor.
Jag dansade med pappa. Sedan med min kusin. Sedan med min kusin igen, fast på mammas sida. Jag åt tårta. Jag skrattade åt min farbrors skämt. Jag drack champagne.
Och varje minut väntade jag på att Erik skulle komma tillbaka.
Det gjorde han inte.
Vid midnatt gick jag ut. Jag satte mig på bänken utanför restaurangen. Månen lyste över gården och allt var stilla.
En stund senare kom pappa ut. Han slog sig ner bredvid mig.
— Hur är det med dig?
— Jag vet inte, pappa.
— Har han ringt?
— Nej.
Pappa nickade långsamt. Först sa han ingenting. Sedan drog han efter andan.
— Anna, får jag säga en sak?
— Ja.
— Erik gjorde ett val i dag. Det var inte hans mamma som gjorde det åt honom.