Han hade själv sett hur du blev förnedrad. Han hörde vartenda ord hon sa. Ändå var det henne han valde.
— Men…
— Inga men, älskling. Han valde henne. På er bröllopsdag. Inför hundra människor. Det där var inte ett misstag. Det var ett beslut.
Tårarna rann okontrollerat nerför mina kinder.
— Vad ska jag göra, pappa?
— Vad vill du göra?
— Jag vet inte.
Han såg på mig med en sorgsen mildhet.
— Kärlek räcker inte alltid, Anna, sa han lågt. Det måste finnas respekt också. Och mod. Jag vet att Erik älskar dig. Men han vågade inte skydda dig när det verkligen gällde. Utan det blir kärleken för svag.
Klockan två på natten kom ett meddelande från Erik.
”Anna, förlåt. Mamma fick panik och jag var tvungen att köra hem henne. Jag kommer tillbaka i morgon. Vi pratar då.”
Jag stirrade länge på orden innan jag svarade.
”Nej, Erik. I dag gjorde du ditt val. Du valde din mamma. Lev med det.”
Sedan blockerade jag hans nummer.
Tre månader passerade.
Skilsmässan gick snabbt. Erik dök inte ens upp vid förhandlingen. Han skickade ett ombud i sitt ställe. Advokaten sa att hans klient ångrade sig och ville få en ny chans.
Domaren vände sig till mig.
— Vill ni ge honom den chansen?
— Nej, svarade jag.
Därmed var allt avgjort.
Nu sitter jag på kaféet Gyllene gåsen, pappas restaurang. Han bytte namn på den efter bröllopet och sa att det var dags för en ny början.
Framför mig står en cappuccino. I handen håller jag en bok, men blicken glider då och då ut genom fönstret. Par promenerar förbi ute på trottoaren, tätt intill varandra, med fingrarna sammanflätade. Jag ler för mig själv.
En dag kommer det där att vara jag igen. Med någon annan. Med någon som står kvar.
Telefonen vibrerar mot bordsskivan. Ett meddelande har kommit från Erik, från ett nummer jag inte känner igen.
”Anna, snälla. Förlåt mig. Jag gjorde fel. Jag har brutit med mamma. Vi pratar inte längre. Ge mig bara en chans.”
Jag läser det en gång.
Sedan raderar jag det.
För pappa hade rätt. Det som hände på bröllopet var inget misstag. Det var ett val.
Och jag förtjänar någon som väljer mig. Alltid. Från första stund.
Inte någon som först väljer sin mamma och sedan ångrar sig när allt redan är förstört.
Pappa kommer fram till mitt bord och slår sig ner mitt emot mig.
— Hur är det med dig, Anna?
— Bra, pappa. På riktigt.
— Har han skrivit?
— Ja. Jag tog bort meddelandet.
Ett litet leende sprider sig över hans ansikte.
— Jag är stolt över dig.
— Varför då?
— För att du vet vad du är värd. Och för att du inte låter någon få dig att tro något annat.
Jag lägger min hand över hans.
— Tack, pappa. För bröllopet. För det du gjorde.
— Det var inget.
— Jo. Du körde ut min brudgum från vårt eget bröllop. I din restaurang. Inför hundra gäster.
— Jag körde ut en människa som inte respekterade dig, rättade han mig lugnt. Att han råkade vara din brudgum var bara en detalj.
Jag börjar skratta, men samtidigt fylls ögonen av tårar. Båda delarna kommer på en gång.
— Vad ska jag göra nu, pappa?
— Du ska leva. Och en dag kommer du att träffa någon annan. Någon som reser sig upp. Någon som säger: ”Nu räcker det.” Någon som väljer dig utan att tveka.
— Och om jag aldrig hittar honom?
— Det gör du. För du är värdefull, Anna. Rätt man kommer att se det.
Utanför börjar snön falla. Säsongens första flingor singlar långsamt ner över gatan.
Jag ser ut genom fönstret. På andra sidan går ett par förbi. Mannen lägger armen om kvinnan och drar sin rock tätare omkring henne, som om han vill skydda henne från snön. Hon skrattar.
Det är det jag vill ha. Det är det jag förtjänar.
Inte en man som lämnar sitt bröllop tillsammans med sin mamma.
Utan en man som skulle visa ut sin mamma från bröllopet om hon sårade mig.
Pappa gjorde det. Han visade mig hur det ser ut när någon verkligen skyddar en.
Nu vet jag vad jag ska leta efter.
Och vad jag aldrig mer tänker acceptera.