Anna smällde inte i dörrar. Aldrig. Det var en av hennes fasta principer: inga dörrar som slog igen, inga skrik, inga tallrikar som for genom rummet. Hennes mamma hade en gång sagt: ”En kvinna som börjar gapa har redan förlorat.” Därför borde Erik ha förstått att något var fel när hon kom hem den där kvällen, tog av sig skorna utan ett ljud och ställde dem prydligt bredvid varandra vid tröskeln.
Hon gick direkt ut i köket. Fyllde vattenkokaren. Satte sig vid bordet och blev sittande med blicken fäst i bordsskivan.
— Anna? ropade han från hallen.
Hon svarade inte.
Erik kom efter henne, stannade i dörröppningen till köket, och först då lyfte hon blicken. Senare brukade han säga till sina vänner att han nästan hade föredragit om hon hade skrikit. En skrikande hustru visste han hur man hanterade: man kunde lägga armarna om henne, dra ett skämt, se ångerfull ut. Men de där ögonen — stilla, klara och kalla som vatten i en älv i november — hade han ingen aning om vad han skulle göra med.
— Du har tagit pengar från mitt sparkonto, sa hon.
Det var ingen fråga. Bara ett konstaterande.
Och i samma ögonblick förstod Erik att kvällen inte skulle bli kort.
De hade levt tillsammans i sju år. Sju år räcker för att man ska hinna lära känna nästan allt hos en annan människa. Erik visste att Anna inte kunde somna utan strumpor, att hon grät till filmer om hundar men aldrig erkände det, och att hon läste igenom restaurangmenyer tre gånger innan hon bestämde sig. Han visste också hur hon var med sina sparpengar.
För sparkontona var ett kapitel för sig.
Anna hade ett kalkylblad. Ett riktigt sådant, med formler, procentsatser och kolumner som uppdaterades med närmast högtidlig noggrannhet. Hon följde räntor hos olika banker, läste ekonomisidor, jämförde villkor och flyttade pengar när hon hittade något bättre. Med några månaders mellanrum kunde hon meddela över middagen:
— Jag hittade ett konto med en halv procent bättre ränta, så jag flyttade över pengarna dit.
Vid sådana tillfällen nickade Erik allvarligt, som om han deltog i ett styrelsemöte. Men så fort hon vände ryggen till himlade han med ögonen.
— Min lilla kapitalist, brukade han säga och pussa henne på hjässan. — Rothschildarna hade blivit nervösa av dig.
— Det är just därför Rothschildarna är Rothschildarna, svarade Anna alltid.
Han begrep det inte. På riktigt inte. Vad fanns det för nöje i att räkna ören, väga kronor mot varandra och flytta pengar fram och tillbaka för en skillnad som knappt syntes ens med förstoringsglas? Har man pengar så använder man dem. Har man inga, lånar man. Enkelt.
Anna förklarade det för honom en gång. Bara en enda gång, för hon tyckte inte om att behöva upprepa sig.
— Jag växte upp i ett hem där mamma i slutet av månaden räknade efter om pengarna skulle räcka till bröd, sa hon lugnt, utan dramatik, nästan som om hon talade om vädret. — Därför betyder varje krona något. Det handlar inte om snålhet. Det handlar om minne.
Då skämdes Erik. Efter det retade han henne inte mer. Inte högt.
I tankarna fortsatte han däremot. Han kallade henne familjens ekonomichef och deras privata huvudbokförare. Han tyckte att det var harmlöst. Kanske till och med lite gulligt.
Det fanns mycket han ännu inte hade förstått.
I Eriks egen familj såg man annorlunda på pengar. Hans mamma, Maria — en kvinna med permanentat hår och en bestämd åsikt om precis allt — ansåg att pengar var till för att göras av med. ”Man lever bara en gång”, brukade hon säga, och från hennes mun lät det som en fullfjädrad investeringsplan. Hans syster Sara var stöpt i samma form. Hon kunde spendera pengar med en sådan lätthet och elegans att det verkade som om hon fötts enbart för den konsten.
Året innan hade det varit historien med pälsen.
Sara hade stormat in hos dem med lysande ögon och förklarat att hon hade hittat en ”helt fantastisk päls till rena vrakpriset”. Vrakpriset visade sig vara en högst konkret summa, och just den summan saknade Sara — eller, som hon uttryckte det, ”bara lite grann”. Anna reste sig då tyst från bordet och gick ut i köket. Erik hörde hur kopparna skramlade där inne, dämpat men ilsket.
Pengarna gav han henne förstås. Sara var ju hans syster. Efteråt teg Anna länge, inte på ett sårat sätt, utan som om hon försökte svälja något som smakade illa.
— En päls behöver man om man bor långt norrut, sa hon till slut. — Sara bor i Stockholm, där det finns tunnelbana. Vad ska hon med en päls till?
— Tja… den är väl snygg, sa Erik och ryckte på axlarna.
— Snygg, upprepade Anna lågt. — Jag förstår.