Anna tog aldrig upp saken igen. Ändå hände det att Erik märkte hur hennes blick fastnade vid Sara, särskilt de gånger hon kom förbi och slängde den där pälsen över kroken i hallen som om den bara vore vilken jacka som helst. I Annas ögon fanns då något som Erik helst lät bli att tolka. Han ville inte sätta ord på det.
Allting tog fart en onsdag, när hans mamma ringde.
Erik stod i köket och kokade kaffe. Anna hade ännu inte kommit hem från jobbet, och medan bryggaren puttrade lyssnade han på Maria, som utan omsvep började redogöra för läget. Hennes röst hade den där särskilda klangen som den fick när beslutet i själva verket redan var fattat och samtalet bara återstod som en formalitet.
— Sara behöver hjälp, sa hon. — Du förstår väl vilken möjlighet det här är för henne.
Sara arbetade som rådgivare i en kosmetikbutik. Hon tyckte om jobbet: att stå där välklädd och välputsad, prata om krämer, ibland lägga en lätt makeup på kunder som ville prova något nytt. Hittills hade hon varit placerad vid ett billigare märke. Kunderna där kunde vara av alla slag, men de flesta höll hårt i plånboken och ställde inte särskilt höga krav. Nu skulle hon däremot flyttas över till premiumavdelningen. En annan del av butiken, ett annat slags människor, helt andra provisioner.
— Det är en helt annan kundkrets där, fortsatte Maria. — Kvinnor som kan lägga mer på en ansiktskräm än vad du tjänar på en månad. Och män kommer också dit, seriösa män, sådana med pengar. Du fattar väl? Sara måste passa in. Hon måste inge förtroende.
Erik rörde i kaffet fast det inte längre behövdes.
— Och vad menar du med att hon ska passa in? frågade han försiktigt.
— Hon vill göra ett ansiktslyft, svarade Maria, lika vardagligt som om hon hade sagt att Sara tänkte klippa topparna.
Erik blev tyst en stund.
— Mamma…
— Det är ju inte för nöjes skull, det är för arbetets skull! Marias röst fick genast den där hårda, envisa tonen som under Eriks barndom alltid hade betytt att diskussionen var avslutad och att han bara skulle göra som hon sa. — Och dessutom är Sara inte tjugo längre. Hon måste ta hand om sig. På premiumavdelningen granskar folk en på ett annat sätt. Vill du att din syster ska gå miste om en sådan chans?
— Nej, men…
— Hon saknar bara lite pengar. Verkligen inte mycket. Erik, hon är din syster. Ditt eget kött och blod.
Kött och blod. I Eriks familj var det ett argument som vägde tungt. Kanske alldeles för tungt.
— Jag har inget extra just nu, sa han. — Ärligt talat, mamma.
— Men Anna har ju pengar på ett sparkonto, sa Maria utan att tveka. — Hon flyttar dem ju fram och tillbaka hela tiden, det har jag hört. De ligger bara där och gör ingen nytta.
— Mamma, det är hennes pengar.
— Era pengar, rättade Maria honom. — Ni är gifta. Då delar man på allt. Eller litar hon inte på dig? Är du inte man i ditt eget hem?
Just det där borde hon inte ha sagt. Det var kroken, den som Erik kände igen sedan han var liten. Maria visste precis hur den skulle kastas ut, och hon missade nästan aldrig. Inte man i sitt eget hem. Löjligt, naturligtvis. Han begrep själv att det var löjligt. Ändå fastnade kroken.
— Anna är på jobbet nu, sa han. — Jag pratar med henne i kväll.
— Varför vänta till i kväll? undrade Maria, som om han hade föreslagit något orimligt. — Sara vill boka tiden redan i dag. Det är många som står på kö, och just nu finns det en ledig tid. Du kan väl lösenordet till bankappen?
Det kunde han. Anna hade berättat det en gång, för säkerhets skull, om något skulle hända. Han kom ihåg det.
Och just den kunskapen började nu bränna någonstans bakom bröstbenet medan Maria fortsatte prata om Sara, om premiumavdelningen, om familjeband och om att man måste ställa upp. Erik stod där med kaffekoppen i handen, kaffet redan kallt, och kände hur det sunda förnuftet stilla reste sig, lämnade rummet och artigt drog igen dörren efter sig.
Det tog tre minuter. Bara tre minuter, sedan var pengarna överförda till Saras kort. Tre minuter, och därefter lade Erik telefonen på köksbordet och blev stående länge med blicken fäst vid den, som om apparaten låg kvar på en brottsplats.
Jag berättar i kväll, intalade han sig. Jag förklarar allt. Anna kommer att förstå. Hon förstår ju att Sara faktiskt behöver det här, det är för jobbet, inte som med pälsen. Han lyckades nästan övertyga sig själv. Nästan.
Sedan skrev han till Sara: ”Skickat.”
Svaret kom nästan genast: tre hjärtan och orden: ”Erik, du är bäst!!!”
Han stirrade på utropstecknen, på de där glättiga små hjärtana, och kände hur obehaget bredde ut sig i honom som en kall fläck.