Resten av dagen gled förbi utan skarpa konturer, som bakom immigt glas. När kvällen närmade sig hade han hunnit öva på samtalet med Anna flera gånger, ibland bara i huvudet, ibland lågt för sig själv när han var ensam i rummet.
”Du, det har hänt en sak…” Nej. Det lät fegt.
”Sara behövde pengar akut, och jag…” Ännu värre.
”Förlåt, jag borde ha frågat dig först, men…” Där fanns åtminstone något som liknade sanning.
Då hörde han nyckeln vridas om i ytterdörren.
Anna kom in, och i samma ögonblick förstod han att hon redan visste.
Inte för att hon skrek. Inte för att hon grät. Tvärtom. Det var just tystnaden som avslöjade allt. Hon tog av sig skorna, ställde dem prydligt bredvid varandra och gick sedan mot köket med en nästan onaturlig precision. Som om hon under hela vägen hem hade hållit sig samman med våld och var rädd att minsta rörelse skulle få allt att rinna över.
Erik följde efter. Hon stod vid köksbänken och stirrade ner i den blanka ytan.
— Du har tagit ut pengar från mitt sparkonto, sa hon.
— Anna, jag tänkte berätta…
— Banken skickade en avisering. Hon lyfte blicken mot honom först då. — Jag satt på ett möte och såg meddelandet på mobilen. Först trodde jag att det var något fel. Sedan ringde jag banken. Det var inget fel. Du tog pengar från mitt konto och förde över dem. Till Sara, antar jag?
Det sista ordet uttalades så stilla att Erik nästan önskade att hon hade skrikit i stället.
— Sara behövde dem genast. Mamma ringde, och tiden fanns bara i dag, platsen skulle annars gå till någon annan…
— Platsen, upprepade Anna långsamt, som om hon smakade på ett främmande ord. — En tid för ansiktslyft. Har jag förstått det rätt?
Han teg. Det fanns inget svar som kunde göra saken bättre.
— Då har jag alltså förstått rätt. Hon drog in ett andetag, reste sig och gick bort till fönstret. Där blev hon stående med ryggen mot honom. Axlarna var raka, nästan stela. — Erik, jag har sparat ihop de där pengarna i sju år. Lite i taget. Krona för krona. Du vet hur jag har gjort. Du brukade skämta om det. ”Vår lilla ekonom”, ”kapitalisten”. Jätteroligt. Men jag sparade för att jag minns mamma gråta i badrummet när hon trodde att jag sov. För att jag minns hur vi stod i affären och räknade växel för att se om det räckte. Visste du det?
— Ja, sa han lågt.
— Du visste. Och ändå tog du dem. Utan att fråga. Du tog mina pengar och gav dem till din syster, som behöver strama upp ansiktet för att sälja kosmetika. Hennes röst förblev behärskad, och just därför gjorde den mer ont än ett raseriutbrott hade gjort. — Minns du pälsen förra året? Jag frågade då också varför hon behövde en päls. Jag fick inget riktigt svar. Men det är samma svar nu. För att någon alltid ordnar det åt henne. För att du finns.
— Anna…
— Gav du mitt sparande till din syster? Hon vände sig om. För första gången brast något levande fram i rösten, vasst och bittert. — Då kan hon försörja dig också.
Erik öppnade munnen, men inga ord kom. Han stängde den igen.
— Jag vill, fortsatte Anna, och nu lät hon inte längre bara sårad. Det fanns något bestämt i tonen, som om beslutet redan hade fattats långt tidigare och bara väntat på att bli uttalat, — att du åker hem till din mamma ett tag. Jag behöver tänka.
— Anna, menar du allvar?
— Helt och hållet. Hon gick förbi honom mot hallen. — Jag tänker inte laga middag åt en människa som hanterar mina pengar som om de vore hans egna. Och jag tänker inte tvätta åt honom heller. Åk till mamma. Där får du mat. Sara kan säkert hjälpa till nu, hon har ju pengar och ska jobba med lyxprodukter.
Hon gick in i sovrummet. Dörren låstes inte, ingen nyckel vreds om. Men avståndet mellan dem hade i det ögonblicket blivit så stort att ett lås inte hade kunnat göra det större.
Maria tog emot sin son med öppna armar. Hon förklarade genast att Anna ”bara var trött” och att ”sådant går över”. Sedan bäddade hon åt honom i det lilla rummet där hans gamla skrivbord från skoltiden fortfarande stod kvar och där luften luktade malmedel och instängda år.
Sara dök upp dagen därpå, sprudlande och full av energi. Hon berättade att hon redan hade bokat tid hos kirurgen, kysste Erik på kinden och sa att han var bäst. Sedan pratade hon oavbrutet om den nya avdelningen, om parfymerna de skulle sälja och om en kund som lade mer pengar på hudvård än andra människor spenderade på en hel semester.
Hon var på strålande humör. Det var hon alltid när allt föll ut till hennes fördel.
Erik satt tyst kvar vid bordet.