Anna stängde ytterdörren efter sig och blev stående med ryggen mot den svala metallen. I lägenheten bredde en ovan, nästan bedövande tystnad ut sig. På kroken i hallen hängde inte längre Eriks grå jacka, och från skohyllan var hans slitna bruna favoritkängor borta. Tolv års äktenskap hade tagit slut samma morgon, i ett kort, tafatt samtal ute i hallen. Erik hade undvikit hennes blick, knäppt igen sin väska med jäktade fingrar och mumlat något osammanhängande om att känslorna hade försvunnit, att han hade mött den riktiga kärleken och att de borde skiljas åt på ett vuxet sätt.
Anna hade inte skrikit. Hon hade inte kastat sig efter honom, inte bett honom stanna, inte försökt hålla kvar det som redan gått sönder. Hon hade bara stått där och sett på medan mannen hon gett sina bästa år smet iväg, fegt och hastigt, till en annan kvinna. Till Sara — den unga, målmedvetna kvinnan som Erik påstått att han bara hade samarbetat med i ett projekt under det senaste halvåret.
Ett skarpt ringsignal skar plötsligt genom stillheten och ryckte Anna ur de tunga tankarna. På displayen lyste namnet: ”Maria”. Svärmor.
Anna drog ett djupt andetag. Just nu fanns det knappast någon hon hade mindre lust att prata med än Eriks mamma. Maria hade alltid varit bestämd på gränsen till dominerande, och hon hade länge behandlat sin svärdotter mer som en praktisk lösning på vardagens problem än som en människa. Räkningar för hennes bostad skulle betalas, tunga matkassar skulle köras hem till henne på helgerna, pengar skulle skjutas till när taket på sommarstugan behövde lagas. Allt sådant hamnade gång på gång på Annas axlar. Erik brukade dra sig undan med hänvisning till jobb, trötthet och brist på tid.
Anna svarade ändå, med behärskad röst.
— Ja, Maria?
— Anna, hej lilla vän, hördes svärmoderns pigga och självsäkra stämma i luren, en sådan röst som inte var van vid invändningar. Jag ringer om en sak. I morgon kommer en arbetsgrupp ut till tomten. De ska sätta upp det nya staketet i plåt, det där vi pratade om redan förra månaden. Du behöver föra över fyratusenfemhundra kronor till mig i kväll, så att jag kan betala handpenningen. Och glöm inte att ni måste komma i helgen och hjälpa mig att riva bort de gamla brädorna.
Anna slöt ögonen ett ögonblick. Fyratusenfemhundra kronor. Det var nästan hela den bonus hon lagt undan till några dagars vila på ett spahotell, något hon drömt om eftersom hon under de senaste tre åren arbetat som senior administratör på ett servicekontor nästan utan semester.
— Maria, har du pratat med din son i dag? frågade Anna med en jämn, nästan farligt lugn ton.
I andra änden blev det tyst. En tung paus föll, och det märktes att frågan inte alls var den Maria hade väntat sig.
— Vad har Erik med saken att göra? svarade hon till sist, och rösten steg genast ett tonläge. Irritationen kröp fram mellan orden. Erik arbetar. Han försörjer familjen. Han har inte tid att hålla på med staket. Vi har ju redan kommit överens om det här, du och jag. Och förresten, Anna, vad är det där för ton?
— Det är en helt vanlig ton, Maria, sade Anna och rätade på sig. Inom henne spred sig en kall, stadig visshet. Erik försörjer inte längre vår familj, för det finns ingen sådan familj längre. Din son packade sina saker i morse och flyttade hem till sin nya kvinna, Sara.
Än en gång blev det tyst. Men den här gången var tystnaden av ett helt annat slag.