Den var stramare nu, mer vaksam och kalkylerande. Anna förstod med ens: hennes svärmor hade känt till allt. Hon hade vetat, och ändå ringt för att kräva pengar.
— Anna, varför måste du göra en sådan stor sak av det här? började Maria med en röst som skulle föreställa mild, men där nedlåtenheten ändå sipprade igenom. En man kan snubbla, det händer. Det där är övergående. Han springer av sig och kommer tillbaka. Du måste vara klokare än så, inte hugga av allt i vrede. En familj ska man försöka hålla ihop. Män är som barn ibland, de behöver få lite frihet för att förstå var de egentligen hör hemma. Vänta bara. Under tiden måste vi lösa det här med staketet. Hantverkarna tänker inte stå och vänta på att ni ska bli sams igen.
Anna stod tyst och lyssnade, och det var som om en dimma långsamt drogs undan från hennes ögon. Under alla dessa år hade hon på riktigt trott att de hade ett vanligt familjeliv. Visst fanns det problem. Visst kunde Maria vara krävande, ibland rent av orimlig. Men hon hade ju tänkt att de var familj, att man ställde upp för varandra. Nu såg hon plötsligt saken som den var: hon hade varit en bekväm plånbok och en obetald hushållerska. Till och med Eriks svek var Maria beredd att blunda för, bara hennes egen bekvämlighet inte rubbades.
— Jag kommer inte att hjälpa dig mer, sade Anna och uttalade varje ord långsamt och tydligt. Din son har gått till en annan kvinna. Då får väl den damen försörja dig från och med nu.
— Vad är det du säger?! flämtade Maria, kränkt ända in i märgen. Vilken dam? Sara är en känslig flicka, hon är inte gjord för sådant där! Och för övrigt är du och jag släkt. Du har ingen rätt att behandla mig på det här sättet. Jag har redan gjort upp med folk!
— Då får du också betala dem. Ha det bra, Maria. Ring mig inte igen.
Anna avslutade samtalet och spärrade numret utan att tveka. Sedan gick hon ut i köket, tog fram ett glas och fyllde det med kallt vatten direkt ur kranen. Fingrarna darrade fortfarande en aning efter urladdningen, men inuti henne bredde en oväntad lättnad ut sig. Som om en tung sten, som hon burit på ryggen i åratal, äntligen hade fallit till marken.
Samtidigt, på andra sidan stan, satt Erik i Saras rymliga lägenhet, nedsjunken i en dyr skinnsoffa. Det nya liv han hade fantiserat om började inte riktigt på det sätt han föreställt sig. Sara satt mittemot i en fåtölj och slog irriterat med sina långa naglar mot mobilens skärm.
— Erik, kan du förklara varför din mamma har ringt mig oavbrutet? frågade hon kyligt utan att lyfta blicken.
Erik svalde nervöst.
— Du förstår, mamma har dragit igång lite arbete vid sommarstugan. Hon vill byta staketet. Anna brukade sköta sådant åt henne, ordna med hantverkare och föra över pengar. Men nu, ja, du fattar ju själv, Anna vägrar. Mamma är upprörd och ringer för att be om hjälp.
Sara lade långsamt ifrån sig telefonen och såg på honom med en lång, genomträngande blick.
— Anna hjälpte till. Anna förde över pengar, upprepade hon långsamt. Och nu vill du att jag ska göra det?
— Nej, nej, Sara, absolut inte! Erik viftade hastigt med händerna, som om han kunde mota bort själva tanken. Det är bara det att mamma behöver fyratusenfemhundra kronor i förskott till hantverkarna. Jag tänkte att vi kanske kunde ta en del av pengarna vi lagt undan till resan till havet. Jag betalar tillbaka allt när nästa lön kommer.
Saras ansikte förvreds av upprördhet.