Hon stirrade på honom som om han just hade sagt något fullständigt obegripligt.
— Är du inte klok, Erik? Jag gick med på att du flyttade in hos mig eftersom du lovade ett lugnt, ordnat liv, omtanke och närvaro. Och vad händer? Redan första dagen vill du att jag ska betala för din mammas nycker. Mina pengar är mina. Din mamma är ditt ansvar. Om hon har vant sig vid att leva på din före detta fru, betyder det inte att hon kan klättra över på min rygg i stället.
Erik blinkade förvirrat, helt ställd. Han var van vid att alla ekonomiska frågor som rörde Maria på något sätt hamnade hos Anna. Det var alltid Anna som lyckades skrapa ihop rätt summa, Anna som kunde släta över konflikter och lugna Maria när hon hetsade upp sig. Sara fungerade inte alls på det sättet. Hon drog en knivskarp gräns mellan sina egna intressen och andras bekymmer.
— Men Sara, det är ju min mamma… Hantverkarna kommer i morgon. Vad ska jag säga till henne?
— Säg att hon får avboka dem, svarade Sara kort och reste sig ur fåtöljen. Och säg åt henne att inte ringa mitt privata nummer igen. Jag tänker inte sitta och lyssna på hennes klagomål. Om du inte klarar av att hålla dina släktingar borta från mig, då får vi nog fundera om på vad det här mellan oss egentligen är.
Erik blev kvar på soffan. Han kände hur allt som nyss hade verkat stabilt gled undan under honom. Drömmen om ett elegant, lättsamt liv tillsammans med en ung skönhet hade fått sin första djupa spricka.
Dagen därpå, när Maria varken fick tag på Anna eller sin son, bestämde hon sig för att ta till en metod hon litade på: en offentlig scen. Hon åkte raka vägen till servicekontoret där Anna arbetade.
Den stora lokalen var full av människor. Besökare satt på stolarna och väntade på sin tur när entrédörrarna plötsligt slogs upp med en smäll. Maria klev in med målmedvetna steg, som om hon ägde platsen. Utan att tveka styrde hon mot informationsdisken, där Anna stod och förklarade något för en äldre man som behövde hjälp med ett pensionsärende.
— Anna! ropade Maria högt nog för att hela salen skulle höra. Varför svarar du inte när jag ringer? Har du fått för dig att du bara kan stryka mig ur ditt liv hur som helst?
Anna gav mannen framför sig ett artigt leende, bad honom vänligt vänta en liten stund och vände sig sedan mot Maria. Hennes ansikte var lugnt, nästan opåverkat, även om det knöt sig hårt inom henne.
— God dag, Maria, sade hon med jämn, saklig arbetsröst. Jag är på jobbet. Om du behöver hjälp med handlingar eller blanketter kan du ta en kölapp i automaten. Om du däremot är här i ett privat ärende ber jag dig att lämna lokalen. Du stör arbetet.
— Handlingar? upprepade Maria förnärmat och höjde rösten ännu mer. Hantverkarna står vid sommarstugan och väntar på pengar! Och du sitter här med stenansikte! Du skulle ha fört över de där fyratusenfemhundra kronorna till mig. I tolv år har jag stått ut med dig, försökt lära dig hur man uppför sig i en familj, och vid första gräl med din man passar du på att hämnas på en stackars äldre kvinna!
En kompakt tystnad föll över rummet. Alla samtal dog ut. Människorna i kön vände sig om och följde dramat med nyfikenhet, några öppet, andra från sidan.
Anna vek inte undan med blicken. Hon såg rakt på kvinnan som under så många år hade styrt henne med skuld, förebråelser och stora ord om familjeplikt.
Ett ögonblick stod hon bara där, stilla bakom disken. Sedan drog hon ett långsamt andetag, rätade på ryggen och lät sin röst bli klar och stadig nog för att nå varenda person i lokalen.