– Försvinn härifrån!
Glaset slog hårt mot bordsskivan. Öl skvätte ut över duken – just den ljusa linneduken som jag hade stått och strukit en timme innan gästerna kom. Sex personer blev sittande som förstenade med besticken i händerna. Anders stod vid kortändan, blossande röd i ansiktet av både alkohol och raseri, och pekade mot hallen.
Själv satt jag längst ut på bänken. Framför honom stod potatissalladen som jag hade hackat ingredienser till sedan lunchtid, redan halvt uppäten. Där fanns också gelé, kålpaj och silltårta. Sex rätter för sex gäster. Sedan nio på morgonen hade jag knappt satt mig ner, och benen värkte så mycket att jag till och med där på bänken kände varenda trappsteg jag tagit under dagen.
– Hörde du vad jag sa? Ut! Medan jag fortfarande är snäll!
Sex par ögon riktades åt olika håll. Erik, hans arbetskamrat, lade försiktigt ner gaffeln mot tallrikskanten. Hans fru Anna stirrade förbi mig, in i ett hörn, som om det plötsligt fanns något oerhört viktigt där. De två andra paren – bekanta från Anders jaktklubb, med sina fruar – satt lika tysta. Ingen öppnade munnen. Det enda som hördes var kylskåpets jämna surr ute i köket och ljudet av en bil som passerade på gatan.
I tio år hade jag varit gift med den mannen. Tio år av samma kök, samma säng, samma kylskåp. Och under åtta av de åren hade hans skrik varit en del av vårt hem. Ungefär varannan månad, ibland oftare. De första tre åren räknade jag gångerna. Sedan orkade jag inte längre. Om man avrundade blev det omkring femtio tillfällen. Femtio kvällar då luften i lägenheten blev så tung att det knappt gick att andas.
Den här gången handlade det om öl. Jag hade tagit flaskorna ur kylen, men han hade velat ha dem rumsvarma. Sex flaskor som jag köpt efter jobbet, när jag sprungit in i butiken på vägen från tunnelbanan. Tjugotre kronor styck – han drack bara ett särskilt märke. Men jag hade ställt dem kallt. Fel temperatur. Fel plats. Fel, helt enkelt.
– I tio år har jag försökt lära henne, men det går inte in! Anders svepte med blicken över gästerna, och jag såg hur han letade efter deras medhåll. – Hon är lageransvarig på jobbet. Kan räkna kartonger, men hemma klarar hon inte ens av att servera öl ordentligt.
Han drog på munnen.
Ingen annan gjorde det.
Erik harklade sig lågt. En av kvinnorna – Johans fru – drog ett tungt andetag genom näsan. Under duken kände jag hur mina fingrar krampaktigt knöt ihop kanten på förklädet. Det var en gammal rörelse, nästan automatisk. Efter åtta år hade kroppen lärt sig: så fort Anders höjde rösten började jag vrida tyg mellan fingrarna.
Men tidigare hade det skett när vi varit ensamma. Eller inför hans mamma, som bara brukade skaka på huvudet och tiga. Ibland över telefon, när jag stod mellan hyllraderna på lagret och pressade luren mot örat för att kollegorna inte skulle höra. Aldrig inför människor utifrån. Aldrig inför dem som träffade oss en gång i kvartalet och fortfarande kunde tro att vi levde som ett vanligt par.
I kväll hände det för första gången.
Jag lät blicken glida över bordet. Tallrikarna stod i raka linjer – en vana från lagret, där allt måste ligga på sin plats. Servetterna var vikta till trekanter. Glasen hade jag gnuggat med en kökshandduk tills de nästan gnisslade. Tre timmar vid spisen. Fyrtio minuter med dammsugare och trasa. En och en halv timme i affären. Allt för att hans vänner skulle se hur Anders hade det hemma. Ordentligt. Välskött. Rent och rikligt.
– Har du blivit döv? röt han och slog handflatan i bordet så glasen skallrade.
Då reste jag mig.
Inte hastigt. Inte dramatiskt. Jag bara sköt undan mig från bänken, knöt upp förklädet och hängde det över stolsryggen. Köket luktade kålpaj och te som svalnat, och den lukten blev kvar bakom mig när jag gick ut i hallen.
Översta lådan i byrån. Den Anders aldrig öppnade, eftersom den bara innehöll mina handskar och mitt paraply. Under handskarna hade en mapp legat gömd i fyra månader. Jag hade fyllt den långsamt, kväll efter kväll, medan han tittade på fotboll. Vigselbeviset i original. Kopior på avtalen för lägenheten och stugan. Kontoutdrag från tre år tillbaka. Hela vårt gemensamma liv, reducerat till siffror, underskrifter och papper.
Väskan från kroken. Mappen ner i den. Skorna på.
Från köket hördes först ingenting. Sedan Eriks röst:
– Anders… det där gick för långt.
Jag drog igen ytterdörren tills låset klickade. Jag smällde inte. Jag stängde bara.
I trapphuset luktade det stekt potatis från grannens lägenhet. Hissen brummade någonstans ovanför. Jag stod stilla en sekund och hörde genom dörren hur Anders fräste tillbaka:
– Hon kommer tillbaka. Vart skulle hon ta vägen?
I taxin tog jag upp mobilen. Jag letade fram kontakten som jag sparat fyra månader tidigare. Bredvid numret stod anteckningen: ”Juridisk rådgivning, från Kristina K.”
När hade jag egentligen börjat samla ihop den där mappen? Var det den dag jag förstod att samtal med honom aldrig förändrade något? Eller var det först när jag slutade hoppas att de skulle göra det?
Hemma hos mamma luktade det valeriana och gamla tapeter. Jag satt i soffan där jag hade sovit som barn och stirrade på telefonen. Skärmen blinkade till gång på gång. Elva missade samtal från Anders. Det första vid sju på morgonen, det senaste för tjugo minuter sedan. Inte ett enda röstmeddelande. Sådant lämnade han aldrig. Han ansåg att det var under hans värdighet.
Mamma stod i köksdörren med en handduk i händerna. Hon torkade dem långsamt och såg på mig med den där blicken man ger någon som har kommit utan packning men med hela sitt liv i spillror.
– Nu igen?
– Ja, mamma. Nu igen.
– Men du tänker väl åka tillbaka?
Jag svarade inte.
För tre år sedan hade jag suttit i samma soffa. Då hade Anders skrikit om gardinerna – jag hade köpt beige, medan han hade föreställt sig mörka. Jag hade flytt hem till mamma och stannat där i fyra dagar.