På den femte dagen dök han upp med en tårta i handen och sa, som om han gjorde mig en tjänst:
– Okej då. De beige får väl hänga kvar.
Och jag följde med hem. Gardinerna blev kvar, lika beige som förut. Skriken också.
Efter den gången föreslog jag att vi skulle prata med en psykolog. Tillsammans. Han skrattade så högt att det ekade ända ut i köket.
– Det är inget fel på mig, sa han. Det är du som är nervig.
Sedan tog jag aldrig upp det igen.
Mamma slog sig ner bredvid mig i soffan. Det luktade lök om hennes händer; hon hade stått och hackat till soppan när jag ringde kvällen innan, strax efter tio.
– Lilla gumman, sa hon lågt. Karlar är sådana där. Man får stå ut lite. Tio år kastar man inte bort hur som helst.
– Mamma, han körde ut mig inför sex personer.
– Han hade väl druckit för mycket. Sånt händer.
Jag vände blicken mot henne. Hon hade levt med pappa i tjugoåtta år. Pappa skrek aldrig. Han teg. I dagar, ibland veckor. Den sortens tystnad kunde vara värre än vilket vrål som helst, men mamma hade aldrig velat se det så. För henne var tålamod inte en vana, utan en dygd. Hon stod ut därför att hon var övertygad om att det var det rätta. Och någonstans ville hon att jag skulle tro på samma sak.
Mobilen blinkade till igen. Tolv missade samtal.
Jag reste mig, gick ut i köket och fyllde ett glas direkt från kranen. Vattnet var ljummet, som det alltid blev i mammas gamla rör. Jag drack allt på en gång och ställde ner glaset i diskhon.
Mappen låg kvar i min väska. Jag behövde inte öppna den. Varenda papper fanns redan i huvudet. Vigselbeviset – serie, nummer, datum. Köpeavtalet för lägenheten – en tvåa på Storgatan, inköpt 2017 och skriven på oss båda. Sommarstället – en liten tomt i Gränna, registrerad på Anders, men köpt under äktenskapet. Bilen stod också på honom. Kontoutdragen visade sitt tydliga språk: under tre år hade han lagt mer än hundrafemtiotusen kronor på jakt och utrustning. Gevär, ammunition, båtar, fiskespön, årliga klubbavgifter. Fyra, fem tusen i månaden bara på sitt eget. Min lön som lageransvarig var trettioen tusen. Av den försvann över tjugo tusen till mat, el, avgifter och allt annat som höll vardagen igång.
I åtta år hade jag levt med underskott. Inte bara ekonomiskt, utan rent matematiskt. Hans pengar gick till honom själv, mina till hemmet. Och i hans värld var det helt rimligt, eftersom han tjänade mer.
Jag tog upp telefonen. Bläddrade förbi de tolv missade samtalen från Anders och letade fram kontakten jag sparat för länge sedan: ”Juridisk rådgivning, från Kristina K.”
Kristina arbetade som jurist på ett företag tvärs över gatan från vårt lager. Förr brukade vi röka tillsammans utanför entrén. Jag slutade för två år sedan, men då stod vi ofta där i kylan med varsin cigarett. En vinterdag hade hon plötsligt frågat:
– Eva, är allt bra hemma hos dig?
– Ja då, hade jag svarat. Det är bra.
Hon hade sett länge på mig innan hon sa:
– Om det någon gång inte är bra, så har jag numret till en riktigt bra rådgivning. De kan familjerätt.
Jag sparade numret. I fyra månader hade det legat i mobilen utan att jag använt det. Jag hade ju trott att allt skulle ordna sig.
Nu tryckte jag på ring.
Någon svarade efter tredje signalen. En kvinnoröst, torr och effektiv.
– Juridisk rådgivning, det går bra.
– Hej. Jag heter Eva. Jag behöver hjälp med skilsmässa och bodelning.
Det blev tyst i en sekund.
– Kan ni komma hit i morgon klockan tio?
– Ja.
– Vill ni skriva upp adressen?
Jag antecknade den, avslutade samtalet och lät fingret glida över armbandsurets rem, som jag alltid gjorde när jag måste samla mig. Inuti mig var det stilla. Inte den sortens tystnad som pappa hade använt, utan en annan. Den som kommer när ett beslut redan är fattat och bara handlingen återstår.
Telefonen blinkade igen. Trettonde samtalet från Anders. Jag tryckte bort det och stängde av ljudet.
Nästa morgon på jobbet ställde jag kartonger med beslag på hyllorna och försökte låta bli att tänka. Det gick uselt. Kroppen gjorde det den kunde utantill: från pall till hylla, från hylla tillbaka till pall. Händerna arbetade, benen rörde sig, men huvudet satt fast som en dörr som kilat sig i karmen.
Per, en av killarna på lagret, kom körande med en vagn full av nya leveranser. Han tittade på mig utan att fråga något. Per hade jobbat där i sju år och kunde konsten att inte lägga sig i. Jag tog emot följesedeln, skrev under och kontrollerade antalet. Etthundrafyrtiofyra förpackningar. Allt stämde. På lagret stämde saker nästan alltid. Hemma gjorde de det aldrig.
Vid tiotiden ringde Erik, Anders kollega, han som hade suttit vid bordet i lördags.
– Hej, Eva. Anders bad mig säga att han… ja, att han blev lite för hetsig.
– Jaså.
– Du kanske kan komma hem igen? Han går runt som en skugga.
– Erik, vad sa han till dig? Att jag stack på grund av några öl?
Det blev en kort paus.
– Ja… ungefär så.
– Jag förstår. Tack för att du ringde.
Jag lade på. ”Ungefär så.” Tio år. Oräkneliga kvällar med skrik. Förnedringen inför sex personer. Och allt kokades ner till ”ungefär så”.
På lunchen satt jag i personalrummet med en matlåda med bovete när Anders plötsligt dök upp på lagret. Jag hörde hans röst innan jag såg honom. Han pratade med vakten vid ingången, och tonen var densamma som alltid: hård, pådrivande, omöjlig att säga emot. Vakten släppte in honom.
Anders gick mellan hyllraderna och såg sig omkring som någon som aldrig satt sin fot på ett lager och inte begrep varför det behövdes så många ställage.
Jag kom ut från personalrummet och ställde mig vid mottagningsdisken. När han fick syn på mig ökade han stegen.
– Eva. Var är pappren?
Inte ”hej”. Inte ”hur mår du”. Bara pappren.
– Vilka handlingar menar du? frågade jag.