– Spela inte dum. Vigselbeviset, köpehandlingarna till lägenheten, pappren på sommarstugan. Jag har vänt upp och ner på hela hemmet. De finns inte.
Jag betraktade honom utan att blinka. Ansiktet var blossande rött, jackan stod öppen och händerna var knutna så hårt att knogarna vitnade. För två dagar sedan hade han stått på precis samma sätt, fast då vid matbordet, inför gästerna. Nu stod han mellan kartonger med skruv och pluggar. Kulisserna var utbytta, men rollen var densamma.
– De är hos mig, sa jag.
– Ge tillbaka dem.
– Nej.
Han tog ett steg närmare. Per, som arbetade med lastningen, stack fram huvudet bakom en hylla. Han sa ingenting och kom inte fram, men han gick inte därifrån heller.
– Eva, jag skämtar inte.
– Det gör inte jag heller, Anders. Gå hem. Jag måste jobba.
Han blev stående i kanske tio sekunder till. Andningen var tung och ojämn. Sedan vände han tvärt och gick mot utgången. Vid dörren stannade han och såg tillbaka.
– Det här kommer du att ångra.
Per tittade frågande på mig. Jag ryckte bara på axlarna och gick tillbaka till min matlåda. Bovetet hade hunnit kallna. Jag åt det ändå. Det var inte första gången.
Vid lunchtid ringde mamma. Redan på rösten hörde jag att hon hade bestämt sig för vad som var rätt, långt innan hon slog numret.
– Eva, jag pratade med Sara i dag.
Sara var mammas granne, en sådan människa som på något sätt visste allt om alla innan någon annan ens hunnit ana något.
– Hon sa att Anders går runt på jobbet och berättar att du har lämnat honom för en annan man.
Jag blev stående mitt i gången mellan hyllorna. I händerna höll jag en kartong med skruv som vägde tolv kilo.
– Vad sa du?
– Att du har någon. Och att det är därför du stack.
Jag lyfte upp kartongen på hyllan. Försiktigt. Rakt. Exakt vid markeringen, så som jag gjorde varje arbetsdag. Så som jag gjorde med allt: prydligt, noggrant, utan att darra.
– Mamma. Han kastade ut mig inför folk. Inför sina vänner. Sex personer satt där och såg det.
– Ja, men människor säger så mycket. Han kanske blev sårad och hävde ur sig något.
– Hör du själv vad du säger? Han sa åt mig att försvinna. Framför alla. Och nu påstår han att jag gick till en älskare. Och du ringer mig för att fråga om det stämmer?
Det blev tyst i luren.
– Jag frågar inte om det är sant. Jag vet att det inte är sant. Jag vill bara att du kommer tillbaka och reder upp allt.
– Reder upp? Hur då? Ska jag be om ursäkt igen för att ölen inte var tillräckligt kall?
– Eva, man kastar inte bort tio år. Jag levde med din far i tjugoåtta år, och det gick. Vi hade det normalt.
Jag stod kvar mellan pallställen. Det luktade metall, damm och maskinolja. Någonstans längre in i lagerlokalen surrade en truck. Normalt. Min mamma hade tillbringat tjugoåtta år med en man som kunde tiga i veckor och hade lärt sig kalla det normalt.
– Mamma, var du lycklig?
Tystnaden som följde var lång. Lika lång som pappas alla veckor av straffande tystnad.
– Vad har lycka med saken att göra, Eva? En familj är ett ansvar.
– Jag vet. Det är därför jag gick. För jag har också ett ansvar. Mot mig själv.
Mamma drog efter andan. Hon svarade inte. Sedan bröt hon samtalet. Hon la på först, och det hade aldrig hänt tidigare.
Jag stoppade ner mobilen och återgick till kartongerna. Det var fyra timmar kvar av passet. Nästa dag klockan tio skulle jag träffa juristen. I väskan låg mappen, och under hela dagen hade jag inte en enda gång behövt kontrollera om den fanns kvar. Jag visste att den låg där. På samma sätt som jag visste att jag inte tänkte åka tillbaka till Anders.
Juristbyrån låg på andra våningen i ett äldre hus nära torget. En smal korridor, sliten linoleummatta och en dörr med en liten skylt. Rummet där inne var enkelt: ett skrivbord, två stolar och pärmar längs en hylla. Juristen var en kvinna i femtioårsåldern med kortklippt hår och glasögon hängande i en kedja runt halsen. Hon presenterade sig som Karin.
Jag lade mappen på bordet och öppnade den.
Karin bläddrade igenom pappren utan att säga något. Det tog kanske tre minuter. Sedan lyfte hon blicken.
– Har du samlat ihop allt det här själv?
– Ja. På kvällarna. Medan min man tittade på fotboll.
– Kontoutdrag för tre år tillbaka?
– Via internetbanken. Vi har ett gemensamt konto, men jag skrev ut allt uppdelat efter kategori. Hans utgifter för sig. Mina för sig. Hushåll och räkningar separat.
Hon nickade långsamt och tog av sig glasögonen.
– Eva, det här är ett bra underlag. Lägenheten köptes under äktenskapet och räknas som giftorättsgods. Sommarstugan också, oavsett vem som står på handlingarna. Bilen likaså. Som utgångspunkt ska allt delas lika.
– Lika?
– Ja, det är huvudregeln. Men domstolen kan frångå en strikt hälftendelning om det går att visa att ena parten systematiskt har använt gemensamma pengar på ett sätt som skadat familjens ekonomi. Dina utdrag visar att din man lagt fyrtio till femtio tusen kronor i månaden på privata nöjen och egna behov, samtidigt som du betalade vardagen med din lön. Det är inte oviktigt.
– Det finns en sak till, sa jag.
Karin höjde ögonbrynen.
– När han kastade ut mig under middagen fanns det sex personer där. Fyra av dem, det vet jag, är beredda att bekräfta att han skrek och drev mig ut ur hemmet.
Hon tog fram en penna och antecknade.
– Hur vet du att det är fyra?
– Erik, en kollega till honom, ringde mig själv. Han bad om ursäkt och sa att Anders hade gått för långt. Jag frågade om han skulle kunna säga samma sak i domstol. Han svarade ja. Och tre andra också: Eriks fru och två bekanta. De skrev till mig efter den där lördagen.
Karin såg på mig över glasögonbågarna.
– Du är ovanligt samlad. Det är en fördel.
Jag försökte inte förklara att lugnet inte var något personlighetsdrag. Det var resultatet av åtta års övning. Åtta år där höjda röster blivit bakgrundsljud och tystnad varit det enda sättet att överleva.
Sedan började vi upprätta handlingarna.