På en och en halv timme var ansökan om äktenskapsskillnad färdig, liksom stämningsansökan om bodelning. Karin formulerade texten, jag läste igenom och satte min namnteckning där hon pekade. I handlingarna fanns uppgifter om fyra vittnen, kontoutdrag och kopior av avtalen.
Utanför porten tog jag fram mobilen. Sexton missade samtal på två dygn. Dessutom ett meddelande från Anders, skickat för en timme sedan: ”Eva, vad håller du på med? Vi kan väl prata som folk.”
Som folk.
På tio år hade vi inte haft ett enda sådant samtal. Inte ett där han lyssnat utan att avbryta. Inte ett där hans röst inte redan efter några minuter blivit hårdare och högre.
Jag tryckte på hans nummer. Han svarade omedelbart, som om han suttit med telefonen i handen.
– Eva! Äntligen. Var är du?
– Anders, jag har lämnat in skilsmässoansökan.
Det blev tyst. Tre sekunder. Fyra. Fem.
– Har du blivit galen? Vadå skilsmässa?
– En vanlig skilsmässa. Genom tingsrätten. Med bodelning.
– Bodelning? Det där är mitt hem! Det var jag som köpte det!
– Vi köpte det. Under äktenskapet. Och jag har papper på det.
– Vilka papper? Vad pratar du om?
– De som låg i byrålådan. Under handskarna. Du har aldrig ens öppnat den lådan.
En paus följde. Jag hörde hans andetag i luren, tunga och pressade mellan tänderna.
– Eva, gör inget dumt nu. Kom hem så ska vi…
– Anders. Du sa själv åt mig att dra. Jag gjorde bara som du bad mig.
Jag avslutade samtalet och stoppade ner telefonen i fickan. Det var varmt ute. Torsdag i juni, mitt på dagen. Människor passerade med matkassar i händerna, som om ingenting särskilt hade hänt. En helt vanlig vardag. Av ren vana strök jag jackärmen slät, från handleden upp mot armbågen, och gick mot busshållplatsen.
Förhandlingen hölls två månader senare. Salen var liten, på tredje våningen i tingsrätten. En rad stolar, domarens bord, riksvapnet på väggen. Karin satt bredvid mig med pärmen uppslagen framför sig. Färgade flikar stack upp som en solfjäder. Hon skötte allt sakligt och exakt: varje bilaga hade nummer, varje belopp var markerat.
Fyra personer hördes som vittnen: Erik, hans hustru Anna, Johan och hans fru Maria. Alla bekräftade att Anders hade skrikit åt mig inför dem och kört ut mig från hemmet. Erik uttryckte sig kortfattat och tittade mest ner i golvet. Anna berättade mer utförligt. Hon beskrev hur jag knutit upp förklädet, hur jag stängt dörren försiktigt bakom mig och hur ingen av de sex som satt kvar vid bordet hade rest sig för att hindra mig. Johan lade till att han hade sett samma beteende hos Anders tidigare, både under fisketurer och i telefonsamtal.
Anders kom dit med en advokat och ett ansikte som var blossande rött. Under förhandlingen höjde han rösten, avbröt och slog handflatan i bordet. Domaren fick säga till honom två gånger. Hans advokat försökte få det till att jag själv hade framkallat bråket. Provokationen bestod tydligen i kall öl. Domaren lyssnade färdigt och gick sedan vidare till kontoutdragen.
Hundrafemtiotusen kronor på jakt under tre år. Fyra till fem tusen i månaden på honom själv. Hyra, mat, el, försäkringar och allt som hörde hemmet till hade betalats från min lön. Karin lade fram siffrorna månad för månad: hans privata utgifter på ena sidan, mina kostnader för hushållet på den andra. I januari köpte han ett nytt gevär för åtta tusen kronor, medan jag betalade el och avgifter på tolvhundra. I mars betalade han medlemsavgiften till jaktklubben, och jag köpte vinterdäck till hans bil för mina pengar. I maj blev det fiskespön, rullar och en resa till Vättern med vännerna; för min del handlade det om att laga blandaren i köket och köpa tre säckar potatis inför vintern. Tolv månader. Trettiosex månader. Samma mönster om och om igen.
Domaren satt länge med blicken på tabellen.
Beslutet blev tydligt: lägenheten tillföll mig. Min andel i sommarstugan också. Bilen fick Anders behålla. Han lämnade rättssalen utan att yttra ett ord. För första gången på tio år gick han tyst. Ute i korridoren väntade hans vänner, de fyra som hade vittnat. Han passerade dem utan att vrida på huvudet.
Mamma ringde inte en enda gång under de där två månaderna. Inte efter att ansökan lämnats in, inte före förhandlingen och inte efter domen. Jag visste inte om det handlade om sårad stolthet, skam eller något helt annat. Jag frågade inte. Kanske funderade hon fortfarande på frågan jag hade ställt. Kanske hade hon helt enkelt inga ord. Tjugoåtta år av att stå ut – och en dotter som vägrade göra likadant.
En vecka efter beslutet flyttade jag in i lägenheten. Tvårummaren på Linnégatan. Samma lägenhet där matbordet i tio års tid hade stått, bordet där Anders hade skrikit om öl, gardiner, middag, vattentemperatur och ytterligare fyrtiosju orsaker som jag för länge sedan slutat räkna. Nu var det tyst där inne. Verkligt tyst. Inte den där laddade tystnaden före ett utbrott, när luften blir tung och man väntar på smällen. Utan en annan sorts stillhet, som en ledig morgon när ingen kräver något och ingen står över en och bevakar varje rörelse.
Jag slängde linneduken. Den med ölfläcken som aldrig gått bort, hur mycket jag än tvättat. Sedan köpte jag en ny, av bomull, med små rutor. På bordet ställde jag en tallrik, en kopp och en gaffel.
Den första kvällen i min egen lägenhet kokade jag borsjtj. Helt vanlig, på ben, med vitlök. Jag fyllde tallriken och satte mig vid fönstret. Utanför mörknade det långsamt. Det doftade dill och nybakat bröd; jag hade köpt en limpa på vägen hem, fortfarande varm i påsen.
Soppan smakade gott. Och jag åt under tystnad. Men det var inte samma tystnad som förr, inte den som kommer av rädsla för att säga fel sak.
Det var tystnaden som uppstår när det inte längre finns något man måste förklara.