— Snälla du, Anna, vilka femtiotusen pratar du om? Har du ens tittat på vad som står i deras redovisningar? — svärmodern Marias röst skar genom det stilla köket som en vass kniv. Anna stannade mitt i hallen och hann inte ens få av sig den andra skon. — Din lilla svärdotter har i smyg köpt sig en villa på Gotland medan ni sitter här och lever på pasta. Jag säger bara som det är: hon ser varken dig eller mig som riktiga människor.
Anna blev stående med matkassen hårt tryckt mot bröstet. I den låg knäckebröd med låg kalorihalt, lättkvarg och färska örter — sådant som brukade ingå i en vanlig middag hemma hos dem. Där fanns också en ask dyra praliner till Maria, sådana Anna alltid köpte ”bara till teet”, eftersom hon visste hur mycket svärmodern tyckte om dem. Men just nu kändes den där asken, inköpt med en helt uppriktig vilja att glädja henne, som något förnedrande och dumt.
En tystnad föll inne i köket. Sedan hördes det svaga klingandet av en sked mot porslin. Det var Erik som stod och rörde i sitt te, nervöst och onödigt länge. Så gjorde han alltid när hans mor drog i gång med sitt vanliga nummer.
— Mamma, lägg av nu, — sade Erik till slut. Rösten lät trött, men inte särskilt bestämd. Det var inte en protest, mer ett försök att få henne att sänka volymen. — Vilken villa? Anna har slitit som ett djur i tio år. Om hon har tjänat ihop något, så har hon gjort det själv.
— Själv! — fnös Maria. — Och vems rygg är det du knäcker på dina byggen, då? Du är ingenjör, min son! Och vad är hon? En försäljerska! Hon kom till dukat bord, behövde inte lyfta ett finger. Sitter där i sin salong, filar naglar och låtsas arbeta, medan du får nöja dig med smulorna efter henne.
Anna slöt ögonen ett ögonblick. Så det var alltså så hon såg på saken. De tio åren då Anna från ingenting byggt upp en kedja av skönhetssalonger, med början i en hyrd liten källarlokal — det var att ”fila naglar”. Men Erik, som i tolv år haft samma tjänst på en arkitektbyrå med en trygg månadslön på omkring trettiofemtusen kronor, han ”slet sönder ryggen”.
Medvetet slog hon igen ytterdörren hårt, så att det inte skulle råda något tvivel om att hon hade kommit hem.
— Jag är hemma, — sade hon högt och gick mot vardagsrummet utan att se in i köket. — Är det någon som tänker äta middag?
Maria gled genast ut från köket. Hon var fyllig, ståtlig och bar sitt hår uppsatt i en hög frisyr som fick henne att likna en pensionerad operasångerska. Med teatralisk förvåning slog hon ut med händerna.
— Åh, lilla Anna, vi pratade precis om dig! Bara gott, förstås. Jag sade just till Erik vilken tur han har haft som fått en sådan hustru. Vacker, klok och duktig på att tjäna pengar.
Anna mötte hennes blick. Ögonen var ljusa och aningen utstående. Längst där inne rörde sig något mörkt och segt. Det var inte kärlek. Inte ens hat. Det var avund.
— Tack, Maria, — svarade Anna torrt och gick in i köket. — Jag är trött, så vi kan hoppa över artigheterna. Jag hörde vad ni sade.
Erik stod vid fönstret med koppen i handen och hade ansiktsuttrycket hos någon som innerligt önskade sig långt därifrån. Till Åre, kanske. Eller ner i en gruva.
— Vad exakt var det du hörde? — frågade svärmodern, och på en sekund hade hon bytt taktik.
— Om villan på Gotland, — sade Anna medan hon började plocka upp varorna på bordet. Rörelserna var lugna, men fingrarna darrade svagt av anspänning. — Om pastan. Och om att jag inte betraktar er som människor.
— Men är det inte sant då? — Maria satte händerna i sidorna.
Där någonstans passerades en gräns. Bara ett ögonblick tidigare hade allt fortfarande kunnat vändas till ett dumt missförstånd, ett ”nej men så menade jag inte”. Anna väntade. Hon såg på Erik. Han sade ingenting. Han stirrade ner i sin kopp som om den åtminstone innehöll en skattkarta.
— Vad är det som inte är sant? — frågade Anna lågt.
— Alltihop! Tror du att du är något särskilt? Tror du att du blivit drottning bara för att du råkar ha mer pengar? Och att Eriks far och jag arbetade hela livet på fabriken för att kunna köpa en lägenhet åt honom, det har du glömt, eller? Var skulle ni bo i dag utan oss?
Anna vände sig långsamt mot henne. Mycket långsamt, som en hoppressad fjäder som rätas ut under strikt kontroll.
— Jag har inte glömt det, Maria. Den här lägenheten köpte du och Lars. Jag var verkligen tacksam för det, mer än ni kanske förstod. Därför lade jag in alla mina sparpengar när vi gjorde den stora renoveringen för fem år sedan — hundrafemtiotusen kronor. Jag gjorde om en gammal, nedsliten bostad till ett modernt hem. Då sade du tack, och dagen efter var det som bortblåst. Lånet för renoveringen betalade jag dessutom av på två år. Själv. Utan en krona från er.
Maria tappade hakan. Hon var inte van vid att någon sade emot henne. Hela familjen hade i åratal levt efter en enkel regel: när mamma hade sagt sitt, nickade alla andra. Erik fortsatte att tiga.
— Jaså, nu låter det så! — utbrast svärmodern.