Hon tryckte båda händerna mot bröstet, som om hjärtat plötsligt hade börjat krångla.
— Erik, hör du vad hon säger? Hon kastar en brödbit i ansiktet på mig! Jag gav henne en lägenhet, och nu står hon här och viftar med sin renovering! Nu har hon ju företag, nu är hon en stor affärskvinna! Och vi andra är väl bara fabriksfolk, obildade och värdelösa, eller hur?
— Mamma, det räcker nu, sade Erik till slut.
Han ställde ifrån sig koppen och såg på sin fru, men blicken var varken stadig eller stödjande.
— Anna, varför måste du dra i gång? Hon frågade ju bara. Du tar alltid allting som ett angrepp. Vill du att jag ber om ursäkt åt dig?
— Åt mig? upprepade Anna långsamt.
Det var som om något späntes inom henne, en tunn metalltråd som darrade och var nära att brista.
— Vad exakt ska du be om ursäkt för, Erik? För att din mamma nyss kallade mig krämare? För att hon anser att mina pengar tillhör er? Eller för att hon går bakom min rygg och berättar att jag inte tycker att ni duger som människor?
— Du vrider på allt! skrek Maria gällt. — Jag har alltid behandlat dig med öppet hjärta! Och du…
— Och jag kom till er förra månaden, avbröt Anna henne, och för första gången under hela samtalet höjde hon rösten. — När röret brast i stugan. Minns ni det? Jag lämnade tre kunder, satte mig i bilen och körde till er i Mariefred, eftersom ni grät i telefonen och sade att Erik var på jobbet och att vattnet forsade in. Jag ordnade fram en jourfirma, betalade extra för att de skulle komma direkt, köpte en ny pump för 1 800 kronor och stod i iskallt vatten upp till knäna i tre timmar medan de bytte röret. Minns ni det, Maria?
Svärmodern blev mörkröd i ansiktet.
— Bad jag dig om det? skrek hon. — Du kom av egen vilja! Ingen kallade dit dig! Och pumpen du köpte var den billigaste du kunde hitta. Jag såg själv på nätet att det fanns modeller som kostade dubbelt så mycket! Ska du nu räkna upp dina goda gärningar som om jag vore skyldig dig tacksamhet ända ner i graven?
Anna skrattade till. Skrattet var vasst, nervöst och ilsket, och det kom så oväntat att hon själv nästan ryckte till.
— Den billigaste? sade hon. — Maria, det var en italiensk pump, den bästa i sin prisklass. Men det handlar inte ens om pengarna. Det handlar om att jag hjälper er hela tiden. Varje månad. Ibland med pengar, ibland med mat, ibland med saker ni behöver. När ni var sjuk kom jag med mediciner. När ni behövde en telefon gav jag er min gamla, trots att den nästan var ny. När Erik inte hade råd med er födelsedagspresent köpte jag den där pälsen ni hade pratat om i tre år. Och inte en enda gång — inte en enda — har ni sagt ett vanligt, mänskligt tack.
Köket sjönk ner i en tystnad så tät att till och med vattenkokaren verkade ha slutat susa.
— Pälsen… viskade Maria, men tog sig genast samman. — Och vad är det med den? En present är en present, ingen handelsvara! Tror du att du kan köpa allt bara för att du har pengar? Köpa min respekt? Köpa min sons kärlek? Utan honom är du ingenting! Vem tror du att du är egentligen? En flicka från någon avkrok som kom hit för att erövra Uppsala! Din mor är en simpel lärarinna på en liten landsortsskola, och din far var en alkis som övergav familjen! Vad spelar du för roll?
Det var ett slag under bältet. Exakt riktat, noggrant avvägt, utdelat av en människa som kände till var det gjorde som mest ont. För en gång i tiden hade Anna själv, i ett ögonblick av förtroende, berättat om sin barndom för sin svärmor, nästan som om Maria hade varit en egen släkting.
Det svartnade för Annas ögon. Hon grep tag i bordskanten för att inte tappa balansen.
— Tyst, sade hon mycket lågt. — Ni ska vara tyst nu.
— Jaså? Sved sanningen? Maria var redan bortom all återvändo. Orden rusade ur henne som en tung lastbil utan bromsar. — Tror du att jag inte förstår varför du kastade dig över Erik? Du behövde en adress i Uppsala! Du behövde en bostad! Du utnyttjade min son!
— Mamma, sluta! ropade Erik plötsligt.
Han hade blivit kritvit, och fukt glänste på pannan.
— Hör du själv vad du säger?
— Du ska över huvud taget hålla mun! snäste hans mor åt honom. — Hon har lindat dig runt sitt finger, och du verkar nöjd med det! Du sitter där under hennes sko som en trasa!
Anna rätade på sig. Det dunkade hårt vid tinningarna, men när hon talade igen var rösten nästan lugn. Iskall. Det var en sådan röst man använder när en dom faller.
— Maria. För det första var jag folkbokförd i Uppsala tre år innan jag ens träffade er son. Jag köpte ett rum i en delad lägenhet för pengar jag själv hade tjänat ihop genom att arbeta på tre olika jobb. För det andra, när jag gifte mig med Erik bodde han i den här lägenheten, och den såg mer ut som ett skjul med sjuttiotalstapeter och billiga möbler än som ett hem. Det var jag som gjorde den beboelig. Och för det tredje vill jag tala om min far.