Min far var aldrig någon fyllgubbe. Han dog i lungcancer efter att ha slitit på en arbetsplats som förstörde hans hälsa. Jag var tolv år då. Och jag tänker inte låta någon smutsa ner minnet av honom.
Hon vände sig mot sin man. Erik stod med blicken i golvet, som en skolpojke som just blivit ertappad med något.
— Och du då? frågade Anna. Tänker du säga någonting? Hon har precis förolämpat mina föräldrar. Min familj. Mig. Ska du bara stå där och svälja det? Håller du med henne?
Erik lyfte långsamt huvudet. I hans ögon låg en sådan trött, hjälplös sorg att Anna under ett ögonblick nästan tyckte synd om honom. Men bara under ett ögonblick.
— Anna, du vet ju hur mamma är, mumlade han. Hon menar inget illa. Hon blev bara upprörd. Hon är gammal nu. Varför tar du åt dig som ett barn? Hon sa något dumt, det kan väl hända vem som helst.
— Något dumt, upprepade Anna lågt. Hon har i åratal metodiskt malt ner mig som människa, och du kallar det ”något dumt”. Hon sitter bakom min rygg och planerar hur mina pengar ska användas, och du säger att sådant kan hända. Hon spottar på mig och på mina föräldrars minne, och du ber mig att inte bli sårad.
— Vad vill du att jag ska göra då? Slåss med henne?! röt Erik plötsligt, och i utbrottet fanns så mycket vanmakt att allt blev fullständigt klart för Anna. Ska jag kasta ut henne?! Det är min mamma, fattar du? Min mamma!
— Och jag är din hustru, svarade Anna. Jag har varit din familj i tolv år. Men det verkar du aldrig riktigt ha förstått.
Hon vände sig om och lämnade köket. I sovrummet drog hon fram en liten resväska från översta hyllan i garderoben och började lägga ner kläder. Händerna skakade så häftigt att blusar och tröjor gled ur greppet på henne.
Efter någon minut dök Erik upp i dörröppningen.
— Vad håller du på med? frågade han, nu med ren rädsla i rösten.
— Packar. Jag bor hos Sara ett tag.
— Anna, sluta nu, gör inget dumt! Ska du verkligen gå för ett vanligt gräl? Försöker du få mig att springa efter dig? Mamma ångrar sig säkert redan, det är jag övertygad om!
Från hallen hördes Marias skarpa röst:
— Låt henne gå! Låt henne dra vart hon vill! Brudar finns det gott om, och bättre än henne har man sett! Som om hon vore någon prinsessa!
Anna drog på munnen utan glädje och slängde ner necessären i väskan.
— Hör du? sa hon till Erik. Din mamma ångrar ingenting. Hon bryr sig inte. Och det gör tydligen inte du heller. Det enda som betyder något för dig är att allt ska fortsätta som förut. Att hon ska kunna komma när hon vill, trampa på mig, och att du ska låtsas som om det regnar. Att jag ska tiga, le och fortsätta betala.
— Vi kan prata om det här i morgon! Erik sträckte sig efter väskan som om han tänkte ta den ifrån henne. Du är upprörd nu. Du kommer säga saker du ångrar sedan!
Anna drog igen dragkedjan med ett hårt ryck, så nära hans fingrar att han snabbt drog undan handen.
— Tolv år, sa hon och såg honom rakt i ögonen. I tolv år har jag hoppats på något. Under hela den tiden har du bara suttit bredvid och väntat på att jag och din mamma på något magiskt sätt skulle reda ut allt själva. Du är ingen make. Du är en inneboende. En person som delar bostad med mig och använder min lön.
— Det där är inte sant! skrek han. Jag älskar dig! Det vet du!
— Älskar mig? Anna tog på sig kappan och lät orden sjunka in. Varför har du då aldrig sagt till din mamma: ”Nu räcker det, det här är min fru och jag är tacksam för henne”? Varför har du aldrig berättat att det är jag som betalar lånet medan du behåller din egen lön för dig själv? Varför har du aldrig sagt att det är jag som kör henne till läkare och köper dyra mediciner åt henne när pensionen inte räcker? Varför har du låtit henne kalla mig ”krämare” och ”uppkomling” gång på gång, samtidigt som du bad mig om pengar till bensin?
Erik teg. Munnen öppnades och stängdes, som på en fisk som hamnat på torra land.
— Precis, sa Anna. Du har inget svar.
Hon lyfte väskan och gick mot ytterdörren. I hallen stannade hon och vände sig mot sin svärmor. Maria stod i köksöppningen med armarna i kors över bröstet. Hela hennes hållning uttryckte triumf.
— Nå? sa hon hånfullt. Går du? Ja, gå då. Ingen tänker stoppa dig. Men kom ihåg en sak: lägenheten är vår. Kommer du tillbaka, då är det våra regler som gäller.
Anna betraktade henne länge, nästan granskande. Sedan flyttade hon blicken till Erik.
— Vet du, Erik, sa hon lugnt, nästan vardagligt, jag går faktiskt. Men inte för ett par dagar. Jag kommer att ansöka om skilsmässa. Och ni behöver inte oroa er, jag tänker inte göra anspråk på er lägenhet. Tack och lov har jag en egen. Den jag köpte förra året, medan ni satt här och funderade ut hur ni bäst skulle kunna sko er på mig.
Marias ansikte förändrades på ett ögonblick. Den vändningen hade hon uppenbarligen inte räknat med.
— Vadå för lägenhet? frågade hon vasst.