— Min mamma är helt slut efter promenaden. Ta bort din son härifrån, han ska inte hålla på och väsnas! sade Erik skarpt och slog igen dörren till vardagsrummet mitt framför näsan på åttaårige Lars.
Pojken blev stående mitt i hallen. I famnen höll han en blå byggsatslåda med en brandbil på framsidan. Han hade byggt ihop den alldeles själv, utan hjälp, och hela förmiddagen hade han väntat på rätt ögonblick att få visa den för sin farmor.
Anna stod intill väggen och såg på sin son. Lars började inte gråta. Han sänkte bara blicken långsamt, vände sig om och gick tyst ut i köket.
Något högg till inom henne. Hennes barn kände sig som en främling i sitt eget hem. Och hon hade alltför länge låtsats som om hon inte såg det.
Anna var trettiosex år. Hon var kortväxt, mörkhårig och bar nästan alltid håret uppsatt i en enkel hästsvans. Till vardags arbetade hon som inköpsansvarig på ett mindre grossistföretag. På jobbet uppfattades hon som behärskad, lugn och pålitlig. Hemma försökte hon vara likadan.
Efter skilsmässan från sin första man hade hon under flera år levt ensam med Lars. Deras trerumslägenhet i ett stillsamt bostadsområde hade för henne varit mer än bara en bostad. Den var en fristad: rymlig, ljus och deras egen. På morgnarna brukade sonen rusa in i hennes sovrum och ropa: ”Mamma, är frukosten klar?” Hon skrattade då, ofta innan hon ens hunnit öppna ögonen. De hade vuxit in i rummen, vant sig vid ljuset, ljuden och luften där.
Erik träffade hon av en slump, hemma hos en gemensam bekant. Han var några år äldre än hon, lågmäld, sansad och hade den sällsynta vanan att lyssna färdigt innan han svarade.
— Du avbryter aldrig, sade Anna till honom en gång.
— Det är för att jag vill höra vad du tänker säga sedan, svarade han och log.
Med Lars gick det förvånansvärt lätt. Erik skjutsade honom till fotbollsträningen, hjälpte honom med pyssel och skolprojekt och försökte aldrig spela rollen som ”ny pappa”. Samtidigt höll han sig inte heller undan. När de hade gift sig flyttade han in hos dem. Det första året kändes enkelt, nästan självklart.
Oron kom senare.
En kväll ringde Eriks mamma, Maria, och berättade att hon hade sålt sin lägenhet. Förklaringen lät okomplicerad:
— Jag vill vara närmare min son. Jag bor hos er ett tag, bara tills jag hittar något som passar.
Anna mötte Eriks blick. Han ryckte lätt på axlarna.
— Det är ju tillfälligt. Du har väl inget emot det?
Nej, hon hade inget emot det. Inte då.
När Maria flyttade in hade hon med sig fyra stora resväskor och två kartonger fyllda med porslin.