Dessutom kom hennes favoritfåtölj med. Att leta efter en ny bostad verkade däremot inte särskilt brådskande. Mäklaren ”hörde aldrig av sig”, områdena var ”fel”, och priserna var ”alldeles för höga”. Veckor gled över i månader. Resväskorna försvann in i garderoberna, och fåtöljen fick den bästa platsen vid fönstret.
Anna märkte hur stämningen i hemmet långsamt försköts, men hon sa inget. Hon intalade sig att allt nog skulle falla på plats av sig självt.
Reglerna ändrades nästan omärkligt, en efter en, som om någon under nätterna gick runt och flyttade om möbler utan att fråga.
Först fick Lars en tillsägelse för att han sprang i hallen.
— Barnet dundrar fram som en häst, sa Maria vid middagsbordet, utan att egentligen rikta orden till någon särskild.
Erik vände blicken mot sin son.
— Lars, kan du vara lite tystare, är du snäll? Det är jobbigt för farmor.
Anna teg. Sedan blev det förbjudet att se på tecknat utan hörlurar, eftersom ljudet från tv:n ”gick Maria på nerverna”. Därefter fick Lars inte längre prata med sina kompisar på högtalare. Sedan var det kompisarna själva som blev problemet: Maria påstod att andras barn bara drog in oreda. Lek fick hädanefter bara ske i hans eget rum, och inte senare än klockan sju på kvällen. Till och med skratt, om det blev för högt och glatt, kunde mötas av en missnöjd blick från vardagsrummet.
— Mamma behöver lugn och ro, upprepade Erik varje gång Anna försökte invända. — Försök förstå situationen. Hon är gammal.
Anna försökte förstå. Gång på gång.
Hon övertalade sig själv att det bara var tillfälligt. Att Maria blev trött. Att Erik bara ville undvika bråk. Men för varje vecka blev Lars tystare. Han stormade inte längre in till dem på morgnarna. Han lämnade inte sina byggklossar på vardagsrumsbordet. Allt oftare satt han inne hos sig med surfplattan eller en bok, som om han tvekade inför att ens gå ut i lägenheten.
En kväll tittade Anna in i hans rum. Lars låg på sängen och stirrade upp i taket.
— Varför sover du inte? frågade hon lågt.
Han var tyst en stund innan han vred huvudet mot henne.
— Mamma… är jag i vägen för er?
Anna satte sig bredvid honom på sängkanten och drog honom intill sig hårdare än hon hade tänkt. Hon hittade inga ord. Och han frågade inget mer.
På söndagen kom de hem från en promenad tillsammans: Anna, Erik, Lars och Maria. Ute hade allt känts så lätt. Höstsolen sken, Lars sparkade bland löven och skrattade. Anna såg på honom och tänkte att det var så det borde vara.
När de kom hem gick hon direkt ut i köket för att laga middag. Lars höll sig nära henne, plockade fram tallrikar och frågade om han fick lägga brödet i korgen.