— Självklart får du det, svarade hon och strök honom hastigt över håret.
När allt var färdigt såg bordet nästan högtidligt ut. Anna hade till och med tagit fram ljus, små lågor i enkla glashållare. Hon ville så gärna att kvällen skulle kännas varm, stillsam, som en riktig familjemiddag.
Maria kom in i vardagsrummet och sjönk tungt ner i fåtöljen, som om hon burit hela dagen på sina axlar.
— Jag är fruktansvärt trött, sa hon med en lång, utdragen suck. Lars, måste du skramla så där med tallrikarna?
Pojken stelnade till. Försiktigt satte han ner den sista tallriken, nästan ljudlöst, och tog ett steg tillbaka.
Erik vände sig mot Anna.
— Ta med honom ut i köket, sa han lågt men bestämt. Han kan äta där. Vi vill faktiskt få sitta i lugn och ro.
Tystnaden föll över rummet på ett ögonblick. Lars protesterade inte. Han tog bara sin tallrik med båda händerna och började långsamt gå mot köket, som om detta var något självklart, något han redan visste att han borde göra.
Anna såg efter honom. Såg den lilla ryggen, axlarna som sjunkit ihop, tallriken som vilade osäkert i hans händer.
För första gången på länge började hon inte förklara bort något. Hon sa inte ”okej”. Hon bad inte Lars att ”stå ut en liten stund”. Hon stod bara kvar och såg sin son gå iväg för att äta ensam i köket, i den lägenhet som också var hans hem.
Ytterligare en sekund följde hon honom med blicken. Sedan gick hon fram utan ett ord, tog varsamt tallriken ur hans händer och ställde tillbaka den på bordet, på platsen där den hade stått från början.
— Sätt dig, sa hon tyst till Lars och drog ut stolen åt honom.
Han satte sig, förvirrad och osäker, utan att förstå vad som just hade förändrats. Anna slog sig ner bredvid honom.
Erik stirrade på henne. Först med förvåning, men den gled snabbt över i irritation.
— Anna, vad är det här för uppvisning? Mamma är trött, jag ber bara om en helt vanlig sak…
— Det här är min lägenhet, avbröt hon honom med lugn röst. Och min sons. Om någon tycker att det är för trångt eller för högljutt att sitta vid samma bord som ett barn, då går det utmärkt att själv äta i köket.
Maria drog häftigt efter andan och lade handen mot bröstet.
— Jaså, så det är så det ska vara. En gammal människa körs bort från middagsbordet. Det trodde jag inte att jag skulle få uppleva.
— Ingen kör bort dig, svarade Anna stilla. Du sitter vid bordet. Min son sitter också vid bordet. Så kommer det att vara.
Erik höjde rösten. Han började tala om respekt, om otacksamhet, om hur man borde behandla hans mor. Anna avbröt honom inte. Hon reste sig bara, gick fram till hyllan, drog ut en mapp ur lådan där hon förvarade handlingarna till lägenheten och lade den framför honom på bordet.
— Om det behövs kan jag påminna er om vem bostaden tillhör.