Erik blev tyst. Orden dog bort innan de hann bli fler, och över köket lade sig en sådan stillhet att den nästan gick att ta på. Lars satt orörlig och stirrade på sin mamma med stora, förvånade ögon, som om han först nu förstod att hon faktiskt kunde sätta en gräns.
Middagen den kvällen åts utan samtal. Maria petade knappt i maten och suckade högt, medvetet och sårat, som om varje andetag skulle påminna dem om hennes lidande. Erik höll blicken fäst vid tallriken. Anna åt långsamt, lugnt, och sköt då och då över en brödskiva till Lars.
När pojken till sist hade gått in till sig bad hon Erik stanna kvar i köket.
— Jag säger det här en enda gång, började hon. Din mamma får en månad på sig att hitta något eget att hyra och flytta dit. Och du slutar behandla Lars som om han vore en gäst i sitt eget hem. Om du inte klarar något av det, då flyttar ni båda två. Du får själv bestämma.
Erik såg länge på henne. Det var som om han väntade på att hon skulle le, ta tillbaka orden eller säga att hon hade överdrivit.
— Menar du allvar? frågade han till slut.
— Helt och hållet.
Han reste sig hastigt och drog irriterat i ärmen på tröjan.
— Då går vi väl, sa han. Redan i kväll.
— Det går bra, svarade Anna utan att höja rösten. Jag hjälper er att packa.
Det svaret hade han inte räknat med. Hon såg hur osäkerheten hastigt for över hans ansikte, bara för ett ögonblick, men då hade hon redan rest sig, gått ut i hallen och lyft ner hans jacka från kroken.
De höll på med väskorna ända fram till midnatt. Maria grät, klagade och upprepade gång på gång att hon hade blivit sviken av dem alla. Erik sa nästan ingenting. Några dagar senare flyttade de faktiskt ut och tog en hyreslägenhet.
Tre veckor gick innan Erik ringde. Han sa att han hade varit för hetsig, att de borde prata igenom allt ordentligt, att hans mamma nu gick med på att bo för sig själv.
— Det är bra att du har förstått det, sa Anna. Men vi behöver inte börja om.
Sedan avslutade hon samtalet och stod länge kvar vid fönstret, utan att egentligen se det som fanns utanför.
Hösten gled över i vinter. Lägenheten kändes åter ljus, fri och rymlig.
Lars bredde åter ut sina byggklossar och delar över vardagsrumsmattan. Hans skratt fyllde rummen igen när han såg på tecknade filmer. Han tog hem klasskamrater som förr, och i hallen låg det återigen främmande gympaskor huller om buller.
En kväll satt de två vid köksbordet och åt middag. Lars bredde smör på en brödskiva, stannade plötsligt upp och lyfte blicken.
— Mamma, vad skönt det är att vi bor bara vi två nu.
Anna såg på honom. På de lugna ögonen. På det lilla, försiktiga leendet som äntligen hade kommit tillbaka.
— Ja, sa hon lågt. Det är det.
Och då förstod hon att hennes viktigaste beslut inte hade fattats i stunden då hon uttalade orden högt. Det hade börjat redan den där kvällen när hon tyst tog tallriken ur sin sons händer och ställde tillbaka den på bordet.