Anna hade aldrig varit en vanlig ekonom som bara matade in siffror i kolumner. Hon var den som hade ritat upp hela den dolda konstruktionen bakom verksamheten, den del av ErikBygg som Erik själv gärna tog åt sig äran för utan att förstå hur beroende han var av henne. Varenda upplägg, varje transaktion, varje bankhandling där han hade klottrat sin namnteckning utan att ens läsa igenom innehållet, låg samlad framför henne.
Hon gick snabbt igenom sammanställningarna längst ned i filerna. Under tre år hade nästan 4,2 miljoner kronor hållits undan från staten.
Grovt skattebrott. I Sverige kunde sådant ge fängelse i upp till sex år. Och ansvaret stannade inte vid den som hade skickat in deklarationerna. Den som beordrat uppläggen kunde också dras in. Erik hade alltid haft en farlig vana: han trodde att han var smart, men glömde att vissa order hade lämnats i röstmeddelanden. Med hans egen röst. Tydlig, otålig, självsäker.
Anna förde över materialet till två krypterade USB-minnen. Det ena stoppade hon i fickan på en gammal vinterkappa som hängde längst in i garderoben, ett plagg hon inte använt på tre år. Det andra gömde hon bakom en liten helgonbild på hyllan i hallen, en sådan där sak Erik aldrig rörde vid eftersom han, trots allt sitt skrävlande, var vidskeplig när det gällde religiösa föremål.
Sedan återvände hon till köksbordet, tog upp mobilen och letade fram ett nummer hon inte hade använt på flera år.
Lars Bergström.
Han hade en gång varit Eriks chef. I början av Eriks karriär hade Erik lurat honom, snott en stor kund mitt framför näsan på honom och dessutom fått Lars att framstå som en idiot inför hela branschen. Lars hade varit nära att gå under den gången, men han hade kravlat sig upp igen. Nu ägde han ett konkurrerande byggbolag som ständigt låg hack i häl på ErikBygg vid upphandlingar och anbud.
Anna visste en sak med fullständig säkerhet: Lars bar fortfarande på ett gammalt, djupt personligt agg mot hennes man.
Hon ringde exakt klockan elva på kvällen, väl medveten om att en äldre man kanske redan gått och lagt sig. Men han svarade efter två signaler. Rösten var pigg, men vaksam.
— Lars Bergström, det är Anna Bergström, sa hon med jämn röst. Jag var ekonom hos din tidigare anställde. Ursäkta att jag ringer så sent, men jag har ett erbjudande som du förmodligen inte kommer att vilja tacka nej till.
— Anna? Eriks fru? svarade Lars, och förvåningen gick inte att ta miste på. Vad har hänt? Har han kastat ut dig mitt i natten?
— Värre, sa Anna. Han har köpt en lägenhet åt sin syster för åttahundratusen kronor. Pengar som jag sparat ihop under sex år. Sedan förklarade han att jag inte är någon, att bolaget står på hans mamma och att jag inte har rätt till någonting. Dessutom råkade han glömma att jag vet allt. Precis allt. Tre år tillbaka. Nästan 4,2 miljoner kronor som undanhållits. Vill du veta hur han lyckades slå dig i upphandlingen för två år sedan? Jag har uppläggen, kontonumren, bolagen, underlagen och röstmeddelandena där han ger direkta instruktioner. Jag vill ha rättvisa. Och jag är beredd att lämna materialet till dig utan betalning. På ett villkor.
— Vilket villkor? frågade Lars, och nu gjorde han inte ens ett försök att dölja sitt intresse.
— I morgon klockan tio ska det stå folk på hans kontor. Inte ett artigt besök från Skatteverket med kaffemuggar och pärmar, utan en riktig insats. Ekobrottsmyndigheten, polis, husrannsakan. Du har kontakter där. Säg att det finns en uppgiftslämnare som är beredd att vittna och lämna över dokumentation. De ska komma in ordentligt.
Det blev tyst i luren. Anna hörde hans andetag, tunga och långsamma, medan han tog in vad hon just sagt.
— Anna, du inser väl att du själv har skrivit under en del? sa han till slut, betydligt allvarligare. Du har suttit mitt i det här. Om någon börjar gräva på djupet kan även du hamna i utredningen.
— Det vet jag, svarade hon. Men jag har inspelningar på hans order. Jag är beredd att samarbeta med utredarna för att bli behandlad som vittne i stället för medgärningsperson. Min jurist säger att det är fullt möjligt. Särskilt eftersom jag inte har tagit ut några svarta vinster. De åttahundratusen han stal från mig fanns på mitt privata konto och kommer från min beskattade lön. Jag kan visa varenda krona kommer ifrån. Det kan inte han.
Lars harklade sig. Sedan skrattade han kort, nästan förtjust.
— Han har verkligen värmt en huggorm vid bröstet, den idioten. Okej. Skicka en komprimerad sammanställning till mig. Belopp, datum, konton, bolag. Jag sätter mina kontakter i rörelse i natt. I morgon klockan tio prick kommer din make att få en morgon han aldrig glömmer.
Anna avslutade samtalet och skickade ett krypterat mejl med den första genomgången. Därefter reste hon sig, gick ut i hallen och stannade framför spegeln.
Kvinnan som mötte hennes blick såg trött ut. Mörka ringar under ögonen, håret hårt uppsatt, ansiktet blekt av sömnbrist och ilska. Erik brukade säga att hon hade blivit en grå mus. Han hade haft fel. Möss gömmer sig i hål och darrar när någon stampar i golvet.
Anna var något annat.
Hon var råttan som överlevde i väggarna, som mindes varje spark och varje fälla, och som blev farlig när den pressades in i ett hörn.
Hon log mot sin spegelbild och sa högt:
— Du ska få betala, Erik. Med ränta.
Nästa morgon började precis så som Anna hade förutsett. Hon hade väntat på besöket och var mentalt förberedd när det kom.
Klockan tio på förmiddagen borde Erik ha befunnit sig på kontoret, mitt uppe i den veckovisa avstämningen med sina chefer. Då ringde det på dörren till lägenheten.
Det var inte en kort, försiktig signal. Det var en lång, påträngande drill, självsäker och oförskämd. Anna kände igen den direkt.
Så ringde bara Maria.
Hon öppnade dörren och fick se sin svägerska i full parad. En skrikrosa träningsoverall, glansiga läppar, hår som tuperats till en frisyr Maria uppenbarligen trodde var modern, och den där överlägsna blicken hon måste ha övat in framför spegeln. I handen höll hon en tom weekendväska.
— Hej, syrran, kvittrade Maria och klev över tröskeln utan att vänta på att bli inbjuden. Jag tänkte lite. Nu när du ändå inte har pengar till någon ny lägenhet, vad ska du då med alla gamla grejer till? Du har ju trångt här, och jag har plötsligt gott om plats. Jag tänkte titta igenom dina kläder. Det gör väl inget?
Anna steg åt sidan och lät henne komma in. Hon sa ingenting. Hon bara såg på när Maria rörde sig genom hallen som om hon redan ägde bostaden, fortsatte in i sovrummet, drog upp garderobsdörrarna och började bläddra bland galgarna.
— Men oj, vilken päls! utbrast Maria och drog fram minkpälsen Anna hade köpt tre år tidigare för en bonus efter att ett stort projekt avslutats utan anmärkningar. Den här använder du väl inte längre? Du har kanske blivit lite för gammal för sådant? På mig däremot sitter den perfekt.
Hon slängde pälsen över axlarna och vred sig framför spegeln, nöjd med sin egen spegelbild. Anna stod kvar i dörröppningen med armarna korsade över bröstet. Hon teg.
Maria misstog tystnaden för uppgivenhet.
— Varför står du där som ett lik? frågade hon och sneglade på Anna med smalnade ögon. Är du sur? Men snälla nån. Erik gjorde helt rätt. Du har mjölkat honom i tio år, någon gång får det väl räcka. Barn kunde du inte ge honom, något riktigt hem lyckades du aldrig skapa, du satt bara med dina siffror och låtsades vara viktig. Jag är hans eget blod. Han lovade mig redan när vi var små att han alltid skulle ta hand om mig. Och du? Vad är du? Förbrukad. Vänta bara, han kommer hitta en riktig kvinna. Någon som kan ge honom en arvinge.
Anna rörde inte en min. Hennes röst var låg och helt stadig när hon till slut svarade:
— Ta av dig pälsen.