Maria blinkade till, som om hon först inte förstod orden.
— Va?
— Ta av dig pälsen, Maria. Den är min. Du har inte fått något av det här.
— Men snälla nån, ta den då! — Maria slet av sig pälsen med överdrivna gester och kastade den demonstrativt tvärs över sängen. Sedan började hon utan minsta skam rota i lådorna där Anna förvarade sina smycken. — Men titta här då, vad har vi hittat?
Hon fick tag i en liten ask klädd i mörk sammet. När locket fälldes upp syntes ett gammalt guldhänge med små diamantflisor infattade runt kanten. Det var det enda smycke Anna hade kvar efter sin avlidna mor. Maria höll upp det mot ljuset, och i hennes blick tändes ett lystet, nästan rovdjursaktigt skimmer.
— Åh, vad fint… Är stenarna äkta? Hör du, jag tar det här, okej? Varför ska du vara så snål? Det är väl inte synd om dig för ett litet smycke. Vi är ju familj nu. Erik sa att du skulle förstå alltihop.
Annas röst sjönk en ton. Den blev hårdare, kallare.
— Lägg tillbaka det.
— Äsch, ge dig nu. — Maria hade redan hängt kedjan runt halsen och kämpade med låset i nacken. — Säg till Erik att du tappade bort det. Eller att jag bad att få låna det. Han kommer ändå säga ja, du vet hur han är. Han älskar mig mer än någon annan.
Anna tog ett steg framåt.
För ett kort ögonblick trodde Maria att hon skulle få en örfil. Hon ryckte till och backade instinktivt. Men Anna lyfte bara handen, grep tag i hänget och ryckte det rakt av från hennes hals. Den tunna kedjan gav ifrån sig ett skarpt litet klingande ljud när den brast.
Maria tjöt till.
— Är du helt galen?! Vad håller du på med? Jag ska berätta för Erik hur du behandlar mig!
— Gör det, — sa Anna och slöt handen hårt kring hänget. — Och nu samlar du ihop dina saker och går härifrån. Om du råkat glömma det kan jag påminna dig: du har numera en egen lägenhet, betald med mina pengar. Gå dit.
— Det ska jag också! — skrek Maria gällt och högg tag i pälsen från sängen. — Och mina kläder tar jag med mig. Du sa själv att jag fick ta vad jag ville!
— Ta dem. Använd dem så länge det går. Tills Kronofogden kommer och mäter ut allt.
Maria stannade upp ute i hallen när hon hörde de sista orden. Men innebörden gick henne förbi, eller så ville hon inte förstå. Hon fnös bara, ryckte upp ytterdörren och slog igen den så hårt att lite puts lossnade från dörrkarmen.
Anna blev stående ensam i sovrummet. Hon såg ner på den trasiga kedjan i sin hand. Sedan lade hon varsamt tillbaka hänget i asken, stängde locket, bar asken till kassaskåpet och låste in den. Därefter gick hon tillbaka till sin bärbara dator. Hennes ansikte var helt stilla, nästan tomt.
Hon väntade på att klockan skulle bli tio.
Samtidigt var det full aktivitet på byggföretaget ErikByggs kontor, fyra trappor upp i ett modernt kontorshus. Projektledare ringde kunder, en arbetsledare rapporterade om försenade materialleveranser och sekreteraren gick mellan rummen med kaffekoppar på en bricka.
Erik Bergström satt i sitt stora arbetsrum med panoramafönster och väggpaneler i mörkt läder. Han kände sig som en man som redan hade vunnit.
Kvällen innan hade utvecklat sig precis som han ville. Hans syster var nöjd, hans hustru hade fått klart för sig var gränsen gick, och det hade inte blivit några scener. Anna hade svalt förödmjukelsen, precis som hon alltid gjorde. Han var övertygad om att hon skulle sitta hemma med sur min i ett dygn, kanske två, och sedan återgå till att fungera som hans lydiga ekonomimaskin. Hon skulle räkna, ordna, täcka hålen och dra in pengar åt honom.
Så hade det alltid varit.
Så skulle det fortsätta.
Han lutade sig bakåt i stolen, log för sig själv och ringde Maria.
— Nå, lillasyster, hur känns nyförvärvet?
— Erik, din idiot till fru höll på att få mig att klösa ögonen ur henne! — Marias upprörda röst skar genom luren. — Hon kastade sig nästan över mig för någon gammal pryls skull. Du får säga åt henne att hon ska veta sin plats!
— Lugna dig, Maria. Jag tar hand om det. Jag kommer förbi i kväll. Hon lugnar ner sig. Det gör hon alltid.
Han avslutade samtalet och sträckte belåtet på sig.
Klockan tio skulle han ha möte med bolagets jurist om en ny upphandling. Men två minuter före utsatt tid knackade det på dörren till hans arbetsrum. Det var inte ett sådant knackande som kom från anställda, bud eller osäkra besökare. Det var kort, bestämt och utan tvekan.
Dörren öppnades innan han hann svara.
Sex män i civila kläder steg in. Den som gick först var lång, gråhårig och bar en mörkgrå rock. Han visade upp sin tjänstelegitimation utan ett ord. Ekobrottsmyndigheten. Bakom honom syntes två kraftiga män i taktiska västar och ansiktsmasker.
— Erik Bergström? — frågade den gråhårige, fast det var uppenbart att han redan visste svaret.
— Ja. Vad gäller saken? — Erik försökte låta förvånad, men någonstans djupt i bröstet började en klibbig kyla röra på sig.
— Ert bolag är föremål för en utredning gällande grovt skattebrott och omfattande undandragande av skatt. Här finns beslut om husrannsakan och beslag av handlingar. Samtliga medarbetare ska stanna på sina platser. Mobiltelefoner ska läggas undan och stängas av.
— Vilka skatter? — Erik for upp ur stolen. — Har ni blivit vansinniga? Jag ringer min advokat!
— Det får ni göra, — svarade den gråhårige utan att höja rösten. — När vi är klara med de inledande åtgärderna. Vi börjar med ert kassaskåp. Öppna det frivilligt, tack. Annars öppnar vi det på annat sätt.
Erik stod orörlig och såg på medan utredarna började gå igenom hans arbetsrum med metodisk noggrannhet. Lådor drogs ut. Pärmar lyftes ner. Serverutrustningen öppnades. Avtal, bokföringsmaterial och externa hårddiskar lades i särskilda påsar och lådor.
Ute i receptionen grät sekreteraren tyst. Projektledarna kastade blickar på varandra men vågade inte säga något.
Eriks hjärna arbetade febrilt.
Vem?
Vem hade lämnat ut honom?
En konkurrent? En gammal affärspartner som blivit blåst? Någon leverantör som inte fått betalt i tid?
Tanken på Anna for genom honom, men han slog genast bort den. Hon kunde inte ha gjort något sådant. Inte hon. Hon var en rädd liten mus, någon som knappt vågade pipa när han höjde rösten.
Den gråhårige stod vid kassaskåpet och bläddrade igenom bolagshandlingarna de hittat där.
— Var finns er huvudansvariga ekonom?
Erik svalde.
— Hon… är sjuk.
— Märkligt sammanträffande, — sade mannen torrt. — Vi har nämligen tagit emot en anmälan från henne. Mycket detaljerad. Beskrivningar av uppläggen, transaktionerna och bilagor som styrker uppgifterna. Ni kände till att er hustru förde en parallell bokföring, antar jag?
I samma sekund var det som om något sprack i Eriks huvud.
Han öppnade munnen för att säga något, förneka, hota, skratta bort saken — vad som helst. Men inte ett ljud kom fram. Den gråhårige iakttog honom en kort stund, nickade nästan omärkligt och fortsatte sedan arbetet.
Husrannsakan pågick i fyra timmar.
När tjänstemännen slutligen lämnade kontoret bar de med sig tre kartonger med dokument och två beslagtagna servrar. Erik sjönk ner på golvet mitt i det förstörda rummet. Han satt där bland utdragna lådor, öppna pärmar och tomma hyllor och stirrade rakt in i väggen.
Telefonen ringde oavbrutet.
Han svarade inte.
Han visste att det var Maria.
Och han hade ännu ingen aning om vad han skulle säga till henne.
Först en timme senare tog han ändå upp mobilen och ringde tillbaka. När han talade darrade rösten av både raseri och rädsla.
— Maria, vi har stora problem. De har varit på kontoret. Husrannsakan. Anna har lämnat allt till myndigheterna.
— Vad?! — skrek Maria så högt att det nästan skar i örat. — Vad menar du med lämnat? Du sa ju att du hade kontroll på allt!
— Jag hade kontroll så länge hon höll käften! — fräste Erik. — Hon kände till varenda transaktion, Maria. Varenda en. Fattar du vad det betyder? Din enskilda firma, den vi använde för att föra igenom en del av kontanterna, kommer också upp. Du står som mottagare i handlingarna. Det är medverkan. Du riskerar samma straff som jag.
— Vilket straff?! — Marias röst brast och gick över i panik. — Du lovade att jag inte tog någon risk! Du sa bara: ”Skriv under papperen, få pengarna, så är det klart.” Erik, jag har ett litet barn!
— Och jag har också problem nu, Maria! — röt han. — Din lägenhet kommer med största sannolikhet att beläggas med kvarstad. Den köptes för pengar som kommit från brottslig verksamhet.