Utredaren har redan sagt att han tänker begära kvarstad på egendom. Du måste sälja den omedelbart och ge mig pengarna till en advokat.
— Sälja? — Maria drog häftigt efter andan, som om orden slagit luften ur henne. — Det är min lägenhet! Du gav den till mig! Jag har redan flyttat dit mina saker. Jag tänker inte sälja någonting!
— Är du dum på riktigt, eller spelar du bara?! — fräste Erik. — Om de lägger beslag på lägenheten blir du av med den helt och hållet. Säljer du nu kan vi åtminstone rädda pengarna. Sälj den för halva priset om det krävs, bara det går fort. Jag måste få tag på den bästa försvarsadvokat som finns, annars åker vi dit båda två. Och tro mig, lillasyster, du kommer inte att trivas på en kvinnoanstalt.
Maria avslutade samtalet utan ett ord. Erik hörde bara de korta tonerna i luren innan han, med all kraft han hade kvar, slungade telefonen mot väggen. Plasten sprack, skärmen slocknade. Sedan blev kontoret kusligt tyst. Han var ensam.
Samma kväll satt Anna på ett litet kafé nere vid kajen. Framför henne stod en kopp grönt te, men hon hade knappt rört den. Blicken vilade på det mörka vattnet. Hon visste vad som pågick på kontoret. Hon visste att utredarna redan förhörde de anställda. Hon visste att företagets konton var frysta. Lars hade ringt henne tidigare och sagt kort: ”Allt går som det ska. Du har gjort det bra. Vänta nu.” Så hon väntade. Och hon förstod att Erik förr eller senare skulle skicka någon för att försöka förhandla med henne.
Det dröjde inte länge.
Dörren till kaféet öppnades och en äldre kvinna klev in. Hon bar en strikt kappa och håret var omsorgsfullt uppsatt, men den polerade fasaden höll på att falla sönder. Det var Birgitta, Annas svärmor, Eriks mamma och företagets formella chef på papperet. Hon såg förfärlig ut. Mörka skuggor låg under ögonen, läpparna darrade och händerna skakade när hon närmade sig bordet. Utan att fråga slog hon sig ner mitt emot Anna.
— Lilla Anna, började hon med hes, hoptryckt röst, — jag ber dig… jag bönfaller dig. Ta tillbaka anmälan. Säg att du missförstod. Säg att det var hämnd för skilsmässan. Hitta på vad som helst. Du förstår väl att de kan sätta mig i fängelse? Mig, en gammal kvinna. Jag har blodtrycket, hjärtat…
— Birgitta, avbröt Anna iskallt, — förstod ni vad som hände när er son stal från mig och köpte en lägenhet åt er dotter för mina pengar? Förstod ni hur det kändes när jag förnedrades, kastades ut ur mitt eget hem och fick höra att jag inte betydde någonting? Ni kommer hit för att rädda er själv. Men vem av er har kommit för att be mig om förlåtelse för det ni gjorde?
— Anna, man kan väl inte vara så grym! Vi är ju familj! — Tårarna blänkte i svärmoderns ögon.
— Familj? — Anna log snett. — Er dotter gick omkring med min döda mammas hänge runt halsen. Ni gav mig en vecka att lämna en lägenhet som mina föräldrar hade lämnat efter sig till mig. Ni kallade mig ett främmande inslag. Då får ni också möta just det främmande inslaget. Valet är enkelt. Antingen berättar jag att alla beslut fattades av Erik, medan ni bara stod som formell chef och inte visste något. Då är det han som tar smällen. Eller så säger jag att Erik blev vilseledd och att det i själva verket var ni som styrde allt. Ni har till i morgon bitti på er att bestämma er.
Birgitta öppnade munnen, men inget ljud kom. Hon stirrade på Anna med ren skräck i blicken. Kvinnan framför henne var inte längre den fogliga svärdotter som i tio år hade svalt Eriks förolämpningar och Marias nycker. Anna reste sig, lade en sedel på bordet för teet och vände sig om när hon redan var på väg därifrån.
— Hälsa Erik, sade hon lågt. — Och säg att jag kommer att tjäna pengar igen. Men aldrig mer åt honom.
En månad gick.
Utanför fönstret föll ett kallt, finmaskigt regn. Dropparna slog mot taklisten på det gamla trähuset vid sjön. Anna satt i en fåtölj med en filt över knäna och läste om nyheten på sin laptop ännu en gång. En nyhetsbyrå hade publicerat en kort notis:
”Erik Bergström, tidigare vd för ErikBygg AB, har av domstol dömts till villkorlig dom med tre års prövotid samt böter på femhundratusen kronor för skattebrott. Hans mor, som varit registrerad som formell företrädare för bolaget, har fått verkställigheten uppskjuten av hälsoskäl. Den lägenhet som förvärvats med medel från brottslig verksamhet har förverkats.”
Anna lutade huvudet mot fåtöljens ryggstöd och slöt ögonen. Under ögonlocken flimrade den senaste månaden förbi: de långa förhören där hon svarat sakligt, lugnt och genomtänkt; konfrontationerna där Erik inte en enda gång klarat av att möta hennes blick; rättegångsdagen då hon trädde fram som vittne för åklagarsidan. Advokaten, som hon kunnat betala genom att sälja sin gamla bil, hade byggt upp ett vattentätt försvar för henne. Domstolen tog hänsyn till att hon aktivt hade hjälpt till att avslöja brottet och att hon visat verklig ånger. Hon lämnade rättssalen som en fri människa.
Maria hamnade aldrig inför rätta. I sista stund ändrade Anna sina uppgifter och förklarade för utredaren att Eriks syster inte hade förstått varifrån pengarna kom, utan bara hade gjort som hennes bror sagt. Man lät saken stanna vid reseförbud och lägenheten togs ifrån henne. Anna visste exakt varför hon gjorde det. Ett fängelsestraff hade berövat pojken hans mamma, och barnet hade inte gjort sig skyldigt till någonting.
Men ett liv utan den nya lägenheten, utan rollen som den älskade systern och utan Eriks ständiga ekonomiska stöd blev för Maria ett straff som på sitt sätt var hårdare än vilken dom som helst. Den stolta kvinnan, som vant sig vid att pengar bara dök upp, stod plötsligt ensam med ett litet barn i famnen och ett rykte som medbrottsling.
Diamanthänget kom tillbaka till Anna en vecka efter husrannsakan. Det hade hittats bland de föremål som beslagtagits hos Maria och identifierades som Annas egendom med hjälp av ett gammalt fotografi där hennes mamma bar det på Annas skolavslutning. Utredaren överlämnade själv den lilla sammetsasken till henne. Anna knäppte kedjan runt halsen och tog sedan aldrig av sig den igen.
Telefonen ringde.
Numret var okänt, men hon anade redan vem som fanns i andra änden. Hon svarade och hörde Eriks röst. Den lät dov, avlägsen och nästan som om den tillhörde en främling.
— Tack för att du inte lät Maria hamna i fängelse.
— Jag ville inte ta ifrån ett barn hans mamma, svarade Anna med stadig röst. — Till skillnad från dig.
— Du förstörde allt, sade han bittert. — Företaget. Familjen. Mitt liv.
— Ditt liv började rasa den kväll du bestämde dig för att jag var värdelös, sade Anna. — Jag förstörde ingenting. Jag slutade bara bygga åt dig. Farväl, Erik. I ditt nya liv kan du försöka låta bli att stjäla.
Hon bröt samtalet och blockerade numret.
Utanför drog vinden små krusningar över sjöns yta. Anna drack upp sitt te, reste sig ur fåtöljen och gick bort till skrivbordet där datorn stod öppen. På skärmen syntes Skatteverkets sida. Hon hade just registrerat ett nytt företag. Ett litet bolag. Ärligt. Hennes eget.
Än så länge fanns bara en enda person i personalförteckningen. Men hon visste att hon med tiden skulle anställa unga kvinnor som behövde en chans, och att hon skulle bygga upp en verksamhet som inte behövde gömmas i svarta kalkylblad eller skumma konton.
Hon log, rättade till hänget vid halsen och öppnade ett helt nytt företagskonto.
Från noll.
Från ett tomt blad.
Och med den orubbliga vissheten om att det bladet skulle förbli rent.