— Nu har du hängt handduken på fel ställe igen. Mamma sa ju att den bara ska hänga på stången vid elementet.
Anna stod barfota på det ljumma golvet och ryckte nästan omärkligt till. Med en tallrik i händerna, där resterna av middagen låg kvar, vände hon sig mot sin man.
— Erik, jag torkade bara händerna. Den är knappt ens fuktig.
— Och? — Han gick förbi henne och snuddade vid hennes axel, lite för hårt för att det skulle kännas som en tillfällighet. — Varför ge henne något att haka upp sig på? Sedan går hon runt och muttrar hela kvällen.
Utan att säga mer ställde Anna ner tallriken i diskhon. Utanför fönstret hackade grannarnas luftkonditionering, och i köket tickade väggklockan med sina nötta, avskavda siffror. Allt kändes främmande. Som vanligt.
I fem år hade de bott där, i Eriks föräldrars lägenhet, tillsammans med hans föräldrar. Ändå gick det inte en kväll utan att hon kände sig som någon som bara tillfälligt fått låna ett rum. Möblerna var inte hennes, gardinerna var inte hennes, doften i skåpen var inte hennes. Till och med spegeln i badrummet tycktes visa ett ansikte som inte riktigt hörde hemma där.
— Plocka undan leksakerna från vardagsrummet också, — sa Erik redan ute i hallen. — Pappa såg en fläck på mattan. Karl har väl spillt juice.
Anna svarade inte. Hon tog en tygblöja, en liten bil och gick in i barnrummet. Karl satt på golvet och byggde något av klossar.
— Mamma, ska du jobba i morgon?
— Nej, inte i morgon. Vi är hemma. Men vi ska åka till farmors sommarstuga.
Karl drog ihop ansiktet.
— Måste vi? Jag vill titta på film med dig.
Anna log mot honom, men leendet blev matt.
— Vi har ju lovat att komma. Där finns jordgubbar, och pappa ska grilla.
Han teg och fortsatte trycka ihop bitarna till ett högt torn. Anna stod kvar en stund och kände hur det där välbekanta obehaget började röra sig inom henne. Nu började det igen.
Nästa morgon var hela lägenheten upp och ner. Erik rotade irriterat i lådan där nycklarna låg.
— Vem har varit och flyttat på mina saker? Var är knippan med den gröna nyckelringen?
Karl sprang barfota genom korridoren och bar sina gympaskor än till badrummet, än tillbaka igen.
— Mamma, var är min röda bil? Jag tänker inte åka utan den!
Anna höll en kartong med paj tätt mot bröstet. Den var invirad i en plastpåse.
— Vi hittar allt. Men skynda er nu, annars blir vi sena.
Till slut fick Erik tag på nycklarna. Han slog igen dörren hårdare än nödvändigt och gick mot hissen. Anna låste efter dem och lät blicken fastna ett ögonblick på dörrmattan.
Inte ens den var hennes. Inte ens en sådan obetydlig sak.
I bilen satt de länge utan att säga något. Musiken spelade lågt, däcken susade mot vägen. Efter en stund frågade Anna försiktigt:
— Tror du verkligen att det blir lugnt i dag?
Erik svarade inte genast. Hans händer slöt sig om ratten, aningen hårdare än vad som behövdes.
— Jag pratar med mamma om det behövs. Oroa dig inte i förväg, okej?
Då lyfte Karl blicken från surfplattan.
— Pappa, varför bor inte farmor och farfar hos oss längre? Tycker de inte om oss?
Erik skrattade kort, men det lät spänt.
— Klart de tycker om oss. De är bara… ute vid stugan nu och odlar grönsaker inför vintern.
Anna vände ansiktet mot sidorutan. Gröna trädkronor gled förbi, tillsammans med gamla skyltar vid vägkanten och blekta reklambanderoller som ingen längre verkade bry sig om.
Vid sommarstugan var det bara Maria som tog emot dem. Lars stod ute på gården och höll på med grillen och några plantor. Anna hann knappt ställa pajkartongen på bordet förrän Maria sa:
— Karl har en fläck på tröjan. Han måste byta. Och pajen, har den redan kallnat? Jag bad er ju slå in den i en handduk.
— Den är inslagen. Det är bara det att resan tog tid.
— Ställ inte väskorna på mattan, — muttrade svärmodern. — De kommer ju direkt utifrån och är smutsiga.
Anna bet ihop. Erik låtsades som om han inte hade hört. Karl hade redan rusat ut på gården.
En stund senare stod Anna och Maria i köket och skalade grönsaker. De hade varsin skärbräda, varsin kniv, och mellan dem låg en tystnad som inte gick att skära igenom.
Ute på verandan berättade Maria sedan hur zucchini bäst skulle förvaras på den inglasade sidan och hur många burkar gurka de redan hunnit lägga in, ”så att det finns till vintern”. Anna nickade då och då, men orden gled mest förbi henne. Det var som att stå mitt i någon annans hushåll, i ett hem där det aldrig hade funnits en plats avsedd för henne.