— Jag ser att ni inte har skalat zucchinin, sa Maria plötsligt. Jag äter den inte med skalet kvar.
Anna svarade inte. Hon tog bara kniven och skrapade bort det tunna gröna lagret. Tallrikar och kastruller lät annorlunda här, som främmande metall mot främmande kakel. Till och med luften i köket kändes lånad, som om hon bara tillfälligt fått stå där.
När de senare satt runt bordet började samtalet treva sig fram över ofarliga ämnen: vädret, skördarna, landen bakom huset. Då råkade Karl stöta till sitt glas med saft, och den röda vätskan rann ut över duken.
— Men Karl då, suckade Maria högt. Hos er hamnar visst allt utanför munnen.
Erik sa ingenting. Anna sträckte sig genast efter en servett och började torka, medan Karl krympte ihop på stolen och sänkte blicken.
Efter en stund viskade han försiktigt:
— Farmor, kan du visa mig jordgubbarna?
— Senare, lilla vän. De behöver mogna lite till, svarade Maria.
Då kände Anna hur Erik under bordet grep hennes hand. Hans fingrar slöt sig hårt kring hennes, och med en röst som lät ovanligt stadig sa han:
— Mamma, pappa… vi har något att berätta. Vi har fått en lägenhet. Vi kommer att flytta snart.
Det drog ihop sig i Anna, som om hela kroppen instinktivt väntade på slaget. Tystnaden föll tung över bordet. Maria stirrade först på Erik, sedan på Anna, som om hon inte förstod orden.
— Fått? Av vem då? frågade hon skarpt.
Anna lyfte blicken.
— Av mina föräldrar, sa hon lågt, men utan att darra på rösten.
— Så ni har gått och hållit tyst? Ni har ordnat allt bakom våra ryggar?
— Vi ville bara… började Anna och försökte hålla tonen mjuk. Vi ville vara säkra på att det verkligen skulle bli av. Till en början kunde vi knappt själva tro det.
— Tro det? Maria höjde rösten, och den sprack nästan av anklagelse. Nej, ni ville väl slippa frågor. Slippa att någon lade sig i. Och mig behövde ni förstås inte fråga?
Hennes ord blev hårdare, vassare.
— Varför skulle dina föräldrar köpa en lägenhet åt er? De kunde väl ha sparat pengarna till något vettigt. Till Karls studier, till exempel. Ni har ju redan tak över huvudet. Vad är det egentligen som inte duger?
Anna sänkte ögonen en aning. Hjärtat slog snabbt och hårt under revbenen.
— Då får väl din mamma komma hem till er och skura golv och passa Karl också, fortsatte Maria. Om allting nu ska vara ert. Vi var alltså bara några som passade så länge det behövdes.
Ingen sa något. Karl tryckte ansiktet mot servetten. Erik reste sig långsamt och andades ut genom näsan, tungt och ansträngt. Anna satt kvar och kände hur hettan steg från kinderna upp mot ögonen.
Lars reste sig också. Han gick fram till Erik, lade handen på hans axel och sa stilla:
— Kom. Hjälp mig med grillen.
Erik nickade kort och följde med sin far ut.
Vid grillplatsen slog han sig ner på bänken och stirrade på högen med ved som ännu inte fått fyr. Bredvid honom arbetade Lars lugnt vidare. Han vecklade upp folie, lade fram köttet och rörde sig utan brådska. Luften ute på gården var tjock av sommarvärme och doftade gräs, jord och den svaga röken från gammal glöd.
— Du gjorde rätt, sa Lars lågt utan att se på honom. Det är dags att ni får stå på egna ben. Din mamma har svårt med det just nu, men du ska inte backa.
Erik nickade, mer för sig själv än som svar. Sedan tog han tändvätskan, böjde sig fram och började ordna elden. Lågorna tog sig plötsligt, häftigt, nästan som om de svarade på allt som hade samlats inom honom.
Bakom huset slog en dörr igen. Anna stod på trappan med en kopp te i handen, men ingen hade druckit ur den. Från sidan av huset hördes Marias röst, dämpad men upprörd. Hon talade med någon, i korta, bittra brottstycken: att de inte uppskattade något, att allt hade hållits hemligt, att ingen längre behövde henne, och framför allt — inte ett spår av tacksamhet.
En granne som stod vid sina odlingar nickade åt Anna och sa något om vädret. Anna log artigt tillbaka, fast orden knappt nådde henne.
Hon gick in igen. Karl satt vid fönstret och följde med blicken hur farmor rörde sig bort mot grinden.
— Mamma, är farmor arg på oss?
Anna satte sig bredvid honom och lade armen om hans axlar.
— Nej, älskling. Hon har det bara svårt just nu. Hon tycker väldigt mycket om oss, men… hon vet inte riktigt hur man släpper taget.
Karl nickade tyst och lade huvudet i hennes knä.
I köket hängde fortfarande lukten av maten kvar. Tallrikarna stod och svalnade i stillheten. Anna såg över bordet: en sked hade blivit kvar i salladsskålen, någon hade lämnat saften odrucken. Allt såg ut som efter ett långt samtal som hade tagit mer kraft än någon velat erkänna.
Efter några minuter samlades de ute på gården igen. Lars stod redan vid grillen och vände köttet. Erik skar bröd i tjocka skivor. Anna ställde fram en skål med tomater och tog fram juice åt Karl.