Då syntes Maria vid staketet, som om ingenting särskilt hade hänt.
— Var är Karl?
— Här, farmor! ropade han och sprang fram till henne, med ansiktet vänt uppåt. — Kommer du och hälsar på oss?
Maria blev stående alldeles stilla. Först såg hon på sin son, sedan på Anna, och till sist fastnade blicken på barnbarnet. Hon nickade kort, nästan stelt.
— Jag kommer. Om ni bjuder in mig.
Erik släppte långsamt ut luften, som om han hållit andan utan att märka det. Anna sade ingenting. Hon tog bara bort en tom kopp från bordet och gick in efter servetter.
Måltiden fortsatte, men stämningen hade blivit skör och spänd. Karl pratade ivrigt om någon tecknad film han hade sett, medan Lars försökte hålla samtalet igång genom att fråga om den nya lägenheten: vilket område den låg i, vilken våning, hur planlösningen såg ut. Anna svarade artigt, men kortfattat.
Efter en stund, när hon stod vid grillen och vände grönsaker nästan utan att tänka, hörde hon plötsligt sin egen röst säga:
— Jag orkar inte längre känna mig som en gäst här. Jag vill bara ha ett hem som är vårt. Även om det är litet. Bara det är vårt.
Erik vred på huvudet och såg länge på henne. Lars sänkte blicken mot marken. Maria sade inte ett ord.
När de hade ätit gick Anna in i huset för att samla ihop deras saker. Hon vek handdukar, skruvade på locket till syltburken och torkade av diskhon. Sedan blev hon stående vid fönstret en stund, utan att egentligen se något.
Medan hon packade hördes steg bakom henne. Maria stack in huvudet i rummet, som om hon bara råkade passera.
— Glöm inte sylten. Det är lite kvar i burken. Det vore synd om den blev förstörd.
Anna vände sig om och nickade. Men Maria stod kvar.
— Så nu ska ni göra allt på ert eget sätt, förstår jag. Nåja. Men bli inte förvånade om det inte finns någon väg tillbaka sedan. Går ni, så går ni hela vägen.
Hon vände sig bort innan Anna hann svara och lämnade rummet. Några minuter senare hördes grinden slå igen ute på gården.
Anna gick fram till fönstret. Maria gick längs stigen bort mot grannens hus utan att se sig om. Inget farväl. Ingen önskan om att de skulle ha det bra.
I bilen på vägen hem frågade Karl igen:
— Kommer farmor till oss?
— Självklart, svarade Erik. — Men kanske inte på en gång.
— Tycker hon om oss? undrade pojken.
Anna såg på sin man. Sedan mötte hon sonens blick i backspegeln.
— Väldigt mycket, sade hon mjukt. — Bara på sitt eget sätt. Ibland är farmödrar så.
När de kom hem var Anna ovanligt tyst. De tog av sig skorna, bar in påsarna och ställde undan sakerna. Plötsligt stannade Karl mitt bland kartongerna.
— Mamma, min röda bil är kvar hos farmor. Jag glömde den under sängen. Kan vi hämta den?
Anna nickade direkt.
— Ja. Vi ska hämta den, jag lovar.
Han drog en lättad suck och gick tillbaka till sina lådor.
Senare ringde Anna till sin egen mamma och berättade om grälet. Hon försökte hålla rösten stadig, men orden kom ändå ojämnt.
— Du gjorde rätt, sade mamman efter en stund. — Men försök förstå Maria också. Det är inte lätt för henne nu. Jag hör att du har det tungt, Anna, men snälla, slit inte sönder familjen helt. Alla verkar sakna luft just nu, alla är pressade till bristningsgränsen. Ta dig bara igenom det här, hör du?
— Ja, mamma, viskade Anna. — Jag ska försöka.
Sedan lade de på.
Nästa dag körde de till den nya lägenheten med kartonger, kassar, säckar med kläder och leksaker. Allt kändes främmande: doften av färg, de tomma väggarna, ljudet av steg som ekade mellan rummen. Ändå var det just där Anna för första gången på länge anade att något eget höll på att börja.
När hon packade upp hittade hon en gammal vattenkokare i en av påsarna. Det var samma som Maria en gång hade gett dem på deras första bröllopsdag. Grå, med ett handtag där färgen börjat flagna, men fortfarande fullt fungerande. Anna drog fingrarna över den slitna ytan och log ofrivilligt genom tårarna.
På kvällen åt hon, Erik och Karl middag sittande på flyttkartonger, eftersom möblerna ännu inte var monterade. Ett stearinljus brann på golvet; elen var inte riktigt inkopplad än. Karl fick ketchup på tröjan, Erik torkade bort det med sin egen ärm, och plötsligt började de alla skratta.
— Nu är det här faktiskt vårt på riktigt, sade Erik.
Anna nickade. För första gången på mycket länge kändes det som om hon kunde andas fritt.
Morgonen i den nya lägenheten tog emot dem med kyla. Elementen hade ännu inte kommit igång, och ute i hallen låg lukten av nymålad färg blandad med känslan av en början. På golvet stod kartongerna kvar, och vid dörren låg den gamla ryggsäcken med dokumenten.