På fönsterbrädan stod vattenkokaren och svalnade långsamt. Anna hade vaknat före de andra. Hon satte sig en stund på madrasskanten och lät blicken vandra genom rummen. Lägenheten saknade ännu gardiner, rutorna var nakna och allt kändes främmande, men för första gången på fem år fanns det ingen som hindrade henne från att bara finnas till.
Erik vred sig i sömnen och tryckte ansiktet djupare ner i kudden.
Anna gick ut i köket, hällde upp te åt sig och slog sig ner på den enda tomma pallen. Från trapphuset hördes någon stöka med en dörrmatta. Strax därefter kom ljudet av Karls bara fötter mot golvet när han tassade ut för att hämta vatten.
— Mamma, kommer farmor hit i dag? frågade han och såg ner på tallriken med bröd.
Anna skakade försiktigt på huvudet.
— Jag vet inte, Karl. Kanske inte just i dag. Vi kan ringa henne senare, om du vill.
Karl ryckte lite på axlarna och började leta efter sin lilla bil.
Vid frukosten var Erik ovanligt samlad. Han räknade upp allt som fortfarande behövde köpas: gardiner, glödlampor, en matta. Då och då kastade han en blick på mobilen, men han ringde inte sin mamma. Tystnaden omkring dem var ny och nästan overklig. Ingen behövde lyssna efter någon annans steg, ingen behövde anpassa sig efter regler som inte var deras egna.
Mitt på dagen kom Annas mamma förbi. Hon hade med sig en kastrull soppa och en hel påse äpplen. Hon gick från rum till rum, drog handen över väggarna och började sedan ställa in koppar i ett skåp som om hon alltid hade vetat var de skulle stå. Doften av hembakat låg kvar i hallen, och ångan från köket letade sig ut genom den öppna vädringsluckan.
— Trivs du här? frågade hon när Anna, utmattad, sjönk ner på en kartong.
Anna log, men leendet blev osäkert.
— Jag har inte hunnit vänja mig. Allt känns så… tomt.
— Det gör inget, sade hennes mamma. — Det viktiga är att det är du som bestämmer här nu. Det kommer med tiden.
På kvällen, när Karl äntligen hade somnat, ringde Erik sin pappa. Lars svarade nästan genast, som om han hade suttit med telefonen i handen och väntat.
— Nå, börjar ni komma i ordning? frågade han.
— Ja. Lite i taget. Vi försöker vänja oss, sade Erik lugnt, men rösten avslöjade hur tungt det var för honom. — Hälsa mamma att hon får komma om hon vill. Karl saknar henne.
— Jag ska säga det, svarade Lars lågt. — Det är svårt för henne just nu. Men du gjorde rätt, min son.
Anna hörde bara delar av samtalet och lade sig inte i. I stället tog hon en trasa, torkade av bordet och sorterade besticken i lådorna.
Utanför fönstret föll skymningen tätare. Den nya bostaden fylldes av dofter från grannarnas middagar, röster från trapphuset och dova smällar från dörrar som stängdes. Plötsligt märkte Anna att hon lyssnade efter något: om någon skulle komma, om någon skulle öppna dörren och kliva in utan att knacka. Men ingenting hände. Det var stilla. Bara tickandet från klockan hördes, den gamla klockan hon hade tagit med från sina föräldrars lägenhet — ett välbekant ljud i ett hem som ännu inte riktigt hade blivit hennes.
Efter ett par dagar ringde Maria själv. Hon frågade först om Karl, sedan om gardinerna och till sist om elmätaren.
— Hur har ni det där borta? Hennes röst var återhållen.
— Vi vänjer oss, svarade Anna försiktigt.
— Var rädd om handtaget på vattenkokaren. Det har varit sprucket länge, tillade svärmodern.
Anna kunde inte låta bli att le svagt.
— Det ska jag. Tack, Maria.
Det blev tyst en kort stund.
— Du behöver inte säga det så där formellt. Jag är ju inte någon främling, sade Maria nästan viskande och avslutade samtalet.
Erik hade hört orden och log snett.
— Där ser du. Familj ändå.
Anna såg ut genom fönstret, mot den grå himlen och balkongen där tvätten hängde precis så som hon själv ville ha den. För första gången på många år skrämde tystnaden henne inte.
Samma kväll frågade Karl åter om sin farmor.
— Kommer hon hem till oss?
Anna satte sig bredvid honom och såg på sin son.
— Ja, det gör hon. Men ibland behöver vuxna också tid för att vänja sig vid förändringar.
Han lade armarna om hennes hals och blev länge kvar så, utan att säga något.
Innan Anna gick och lade sig gick hon igenom rummen, kontrollerade fönstren och lade några sista saker på hyllorna. I köket doftade det av äpplen och av teet från morgonen. Allt kändes fortfarande provisoriskt, men för varje dag blev platsen en aning mer deras.
När Erik släckte lampan lade sig Anna intill honom, slöt ögonen och kände plötsligt något hon inte hade känt på mycket länge: här fanns ingen som skulle tala om för henne hur livet skulle levas. Här fick hon andas djupt, göra fel, börja om och vara sig själv.
Tystnaden i den nya lägenheten hade blivit hennes bundsförvant.