— Min son är folkbokförd hos din man, alltså har han rätt till er lägenhet! Jag har kollat upp det!
Anna drog igen dörren en aning, precis så mycket att kvinnan utanför inte skulle få för sig att hon var välkommen in. På tröskeln till tvårummaren stod Eriks före detta fru, Maria, i en blank regnkappa som passade illa i julivärmen, med mobilen redo i handen. Strax bakom henne skymtade en kvinna med penna och anteckningsblock, beredd som inför ett förhör.
— Hej, sa Anna stilla.
— Säg inte hej, skriv över i stället! Maria tog ett steg framåt och klacken slog hårt mot tröskeln. — Ett barn har rätt till sin pappas bostad. Är han skriven här, då ska han ha en andel. En jurist jag känner har förklarat allt.
Kvinnan med blocket nickade och krafsade ner något. Tydligen var det hon som utgjorde den juridiska tyngden.
— Eva, anteckna allt, sa Maria över axeln. — Vad de säger och vilken tid vi kom.
Erik dök upp i hallen, barfota i strumpor. Så fort han såg vilka som stod där verkade han plötsligt minnas att han hade te kvar i köket. Han vände om. Försvann. Hans inre onlinestatus slocknade på en sekund.
Anna blev ensam kvar i hallen, två mot en.
— Kom in då, sa hon. — Vi kan reda ut det här lugnt.
— Lugnt? Det ska hon säga! Maria klev in utan att ta av sig skorna och lämnade fuktiga halvmånar efter sig på den ljusa plastmattan. — Jag trodde faktiskt att ni var anständiga människor. Men ni försöker blåsa ett barn. Hans eget barn! Var ska min Lars annars ha sin del? Hos främlingar?
Lars var sonen. I handlingarna hette han också Lars, men ur Marias mun lät namnet nästan högtidligt, som något heligt man kunde använda som murbräcka mot vilken dörr som helst.
Systern med anteckningsblocket satte sig på hallpallen utan att fråga och lade blocket över knät.
— Jag dokumenterar, meddelade hon. — Till socialtjänsten. Eva, säg till henne om socialtjänsten.
— Jag går till socialtjänsten! fyllde Maria genast i. — Och till domstol om det behövs. Ni ska få se. Pojken är folkbokförd på den här adressen, alltså är kvadratmetrarna hans enligt lagen. Punkt slut.
Anna lyssnade utan att avbryta. Pojken de talade om hade aldrig satt sin fot i lägenheten. Inte en enda gång under de tre år hon varit gift med Erik. Han hade skrivits här fyra år tidigare, innan Anna ens fanns med i bilden, ”för skolans skull”, för att komma in på en bättre skola i området. I verkligheten bodde han alltid hos sin mamma, på andra sidan stan. På lördagar träffade han sin pappa på ett kafé i två timmar och åkte sedan hem igen.
Vem lägenheten faktiskt tillhörde verkade Maria inte ha en aning om. Hon utgick från att den var gemensam, äktenskaplig egendom. Var mannen folkbokförd där, måste det ju finnas något att dela.
Anna hade köpt den här tvårummaren ett och ett halvt år innan hon ens lärde känna Erik.